”Vilja, våga, prova” har i åratal varit Kantarellens pedagogiska motto. Dagiset, en enplansvilla med gula träpaneler, ligger i centrala Vallentuna och inhyser fyra avdelningar för olika åldrar. På ett sätt som vilket dagis som helst, på ett annat sätt en symbol för den debatt som i dag äger rum i riksdagen.

Det började strax före julafton 1991. Den vinterdagen debatterade riksdagen Lex Pysslingen, en lag som sedan 1984 satt stopp för statsbidrag till vinstutdelande daghem. Det blev omröstning i kammaren och de fyra regeringspartierna, ledda av statsminister Carl Bildt, vann med understöd från Ny Demokrati. Oppositionen knorrade och vänsterpartisten Gudrun Schyman pratade om ”kalla högervindar”. Året därpå genomfördes friskolereformen, iscensatt av den dåvarande skolministern Beatrice Ask. En ny industri hade fötts i Sverige.

För Kantarellen i Vallentuna, ett fäste för borgerliga väljare, blev det början på en lång resa. Nu ville man se en uppluckring av den kommunala förskoleverksamheten och gav enskilda dagisförståndare möjligheten att driva eget.

Marianne Sandulf och Kerstin Strängbäck, två områdeschefer inom kommunens barnomsorg, ansökte sommaren 2001 om att få ta över Kantarellen och sex andra dagis. Samma vinter beslutade förskolenämnden, fem röster mot fyra, att godkänna ansökan och privatisera förskolorna. Från januari 2002 kunde nästan 500 Vallentunabarn gå till dagis med helt nya förutsättningar. Kritiken från oppositionen var skarp.

–Vallentuna kommun skänkte bort förskolorna, och de fick betala enbart för möblemang och sånt. En värderingsman kom in, tittade på använda inventarier och satte några tusenlappar för hela rasket. Det var så oerhört fräckt, säger Karin Dahl-Strandin, på den tiden socialdemokratisk ledamot av förskolenämnden.

Själv säger Kerstin Strängbäck att hon inte minns hur mycket de betalade. Samma vinter grundades Vindens Förskolor AB. Redan första året omsatte bolaget 23 miljoner kronor. Samtidigt innebar ägarbytet helt nya möjligheter för verksamheten. Besluten kunde fattas fortare och antalet möten minskade. Det hela blev mycket mer effektivt, menar Kerstin Strängbäck.

–Det var väldigt intressant och roligt, och vi fick lära oss en hel del, som att ta snabbare beslut, men också ta konsekvenserna av dem. Vi kom också närmare föräldrarna och kunde driva verksamheten utifrån vad vi själva trodde på. Jag kan bara se fördelar, säger Kerstin Strängbäck till SvD Näringsliv.

2000-talet blev startskottet för en snabb tillväxt i den privata välfärdssektorn. Men även om vinster i välfärden debatterats i decennier skulle det dröja åtskilliga år innan riskkapitalbolagens roll hamnade i strålkastarljuset. SvD Näringsliv inledde förra våren en artikelserie som visade hur riskkapitalbolag under flera år systematiskt köpt upp företag inom skola, vård och omsorg. Serien, kallad ”Välfärdens nya herrar”, beskrev hur 16 riskkapitalbolag tog emot nära hälften av de 60 miljarder skattekronor som varje år gick från folket till privata välfärdsföretag. Samtidigt fick svenskarna bekanta sig med de nu rikskända ränteavdragen, där riskkapitalbolagen systematiskt skickar överskott till skatteparadis genom att utnyttja internlån med höga räntor. Fler avslöjanden följde under året, som vittnade om svåröverskådliga bolagsstrukturer, kryptiska bolagsnamn och höga ersättningar. Till hösten nådde debatten stormstyrka, då flera svenska medier, däribland Dagens Nyheter, beskrev förhållandena inom vårdkoncernen Carema.

Inte heller Kantarellen, förskolan i Vallentuna, undgick utvecklingen. Våren 2009 nådde Kerstin Strängbäck och Marianne Sandulf pensionsålder, och verksamheten såldes till Pysslingen, skolkoncernen som 1984 gett namn åt stopplagstiftningen. Pysslingen hade nu nått en omsättning på över 1 miljard kronor, med över 10000 barn i 82 olika verksamheter. Hur mycket ägarna fick betalt är inte offentligt, och inget som Kerstin Strängbäck vill avslöja. Skatteverkets register vittnar dock om att de samma år redovisade kapitalinkomster på tillsammans nära 7 miljoner kronor.

–Jag hade nog godkänt det här om någon kom hit och byggde daghem och erbjöd Vallentunaborna sina tjänster. Men det var föreståndarna som vann på det här. Jag tyckte det var omoraliskt, för det var skattebetalarnas pengar, säger Karin Dahl-Strandin.

För Kantarellen var det här bara början på en ägarkarusell som blivit kännetecknande för riskkapitalbranschens affärsmodeller. Hösten 2009 såldes Pysslingen, och med det Kantarellen, till det danska riskkapitalbolaget Polaris Private Equity. Två år senare såldes Pysslingen vidare till skolkoncernen Academedia för knappt 900 miljoner kronor.

Academedia var ett av de bolag som redan på 1990-talet insåg möjligheterna i friskolereformen, och som börsnoterats 2001. Nu hade koncernen precis köpts upp av riskkapitalbolaget EQT. I dag, tio år efter privatiseringen, är Kantarellen det sista ledet i en lång ägarkedja, som slutar hos fonden EQT V, med adress på Guernsey i Engelska kanalen.


VÄLFÄRDENS NYA HERRAR