”Valfrihet och ansvar är grundläggande beståndsdelar i premiepensionssystemet”. Meningen kommer ur den numera skrotade Premiepensionsmyndighetens ”testamente”, en skrift som 2009 sammanfattade de första elva åren med orange kuvert. Sedan de första individuella fondvalen gjordes år 2000, i samband med it-kraschen, har det svenska premiepensionssystemet förlorat nästan 13 procent av sitt värde.

Det beror självklart på de återkommande börsrasen, men i grunden också på att svenskarna själva uppmanats gå lös på börsen med sina pensionspengar.

De fondbolag som släpptes in på denna helt orörda marknad har under åren dragit in uppskattningsvis 4,3 miljarder kronor i avgifter.

– Ingen ville med ond vilja förespegla för folket att aktier var bättre, men det var erfarenheten vi hade då. Nu har vi haft flera stora perioder av nedgångar som aldrig tidigare har förekommit så ofta som nu. Många sanningar har kommit på skam, åtminstone temporärt, och nu kan man känna en anledning till tvivel, säger Mats Öberg, fondchef på Pensionsmyndigheten.

Genom 1990-talets stora pensionsreform fick Sverige ett pensionssystem som skulle hålla ihop oavsett tillväxttakt, och som byggde mer på individernas inkomster. Premiepensionen föddes som ett komplement och utgick från att spararen själv skulle maximera värdet av den egna pensionen genom att välja bland olika placeringar. Redan första året ville 461 olika fonder ta del av marknaden. I dag uppgår antalet valbara fonder till 800.

Samtidigt har beteendeforskningen flera gånger visat att individen inte är lika finansiellt rationell som ekonomiska teorier ofta föreskriver.

År 2003 visade Wharton-forskaren Sheena Iyengar hur amerikanska pensionssparare paralyserades i takt med att pensionssystemets fondutbud ökar. Fenomenet kallas ”choice overload”, och leder till att folk helt enkelt struntar i att göra aktiva val.

Kanske förklarar det varför bara 1,6 procent av alla nya premiepensionssparare gör något aktivt val, och att 42 procent av kapitalet efter över tio år fortfarande förvaltas av Sjunde AP-fondens soffliggarfond.

Jag är säker på att det inte kommer att vara populärt om tjugo år när de som går i   pension ser vad vi gjort

Tidigare statsministern Göran Persson om reformen.

Andra studier visar att de som faktiskt gör val tar större hänsyn till försäkringsbolagens varumärke och reklam, än avgifterna på deras sparprodukter. Detta trots att en halv procentenhet högre avgift under 30 års sparande ger hela 15 procent lägre pension.

– Det är systematiska avvikelser från det rationella – att du inte utnyttjar information på ett optimalt sätt, att du är inkonsekvent. Dessa skevheter gör dig till en penningpung som kan utnyttjas av den andra sidan som förstår hur man ska räkna, säger Henry Montgomery, professor i psykologi vid Stockholms universitet.

Detta har gjort premiepensionsspararna till tacksamma måltavlor för rådgivningsfirmor. I dag har hela 700000 privatpersoner överlåtit premiepensionsvalet på företag som regelmässigt tar ut 500 kronor per år i avgift. Detta har skapat en marknad värd väl över 300 miljoner kronor.

Då en genomsnittlig premiepensionssparare har 57000 kronor på kontot motsvarar den tillsynes blygsamma rådgivningsavgiften nästan 1 procent av sparkapitalet, något som tillkommer utöver de underliggande fondavgifterna.

Detta är något som rådgivaren måste ta igen för att kunna leverera någon avkastning över huvud taget.

Sedan den 1 december är datoriserade massbyten förbjudna, men rådgivarna försvinner inte med det.

Trenden att flytta pensionssparandets ansvar från stat och försäkringsbolag till individ är internationell, och sägs ha skett mot bakgrund av lägre tillväxt och demografiska utmaningar.

I Sverige togs första steget i början av 1990-talet, då fonder lanserades som ett alternativt tjänstepensionssparande. I stället för att garantera framtida utbetalningar kunde försäkringsbolagen föra över hela risken till löntagaren – och ta betalt för besväret. Detta öppnade upp för rådgivarindustrin, där bolag som Max Matthiessen och Söderberg & Partners i dag omsätter upp emot en miljard vardera på försäljning av egna och andras produkter.

Utöver premiepensionsreformen innebar även det nya ITP-avtalet, påtecknat 2007, att individen fick ytterligare inflytande – eller ansvar – för sin pension, och möjlighet att välja mellan fonder och försäkringar.

En som kanske mer än någon annan har haft insyn i pensionssystemets många reformer är Göran Persson, finansminister sedan 1994 och statsminister efter 1996. När han 2005 befann sig på tjänsteresa i Australien förklarade Persson att svenskarna sannolikt inte hade förstått omfattningen av pensionsreformen, och vad den skulle betyda på sikt.

– Jag är säker på att det vi gjort inte kommer att vara populärt om tjugo år när de som går i pension ser vad vi gjort, sa Göran Persson, och väckte omedelbart debatt på hemmaplan.

SvD Näringsliv har utan framgång sökt Göran Persson för en kommentar.