Denna affärsmodell, som håller på att strukturera om näringslivet i hela västvärlden, kan lite tillyxat sammanfattas med 2 plus 20. 2 är antalet procent av investerarnas pengar som tas ut i grundavgift i riskkapitalets fonder varje år. 20 är hur många procent fondernas chefer får behålla av den vinst som deras köp och försäljningar av företag genererar. Lägg till en stor portion banklån, avancerad skatteplanering och lite smart affärsmannaskap och det blir till ett slagkraftigt recept för hur man snabbt skapar stora privatförmögenheter. Flera av risk- kapitalets tjänstemän, även i Sverige, har blivit miljardärer. Den personliga risken är nära noll, går det illa är det investerarna i form av pensionsfonder som får ta den stora smällen.
Finanskrisen visade dock att modellen inte är helt vattentät i alla lägen. När konjunktur och intäkter faller riskerar bolagen att stå på öronen, inte minst på grund av den höga belåningen. Riskkapitalet har därför på senare år letat sig fram till branscher med mer stabila och säkra intäktsströmmar. Först hittade de välfärdssektorn, där efterfrågan aldrig faller, där kunderna fås på köpet och där fakturan skickas till säkrast tänkbara motpart: skattebetalarna.
Ännu säkrare är att äga fasta föremål som inte kräver så mycket mänsklig hand- påläggning men som samhället inte kan vara utan; flygplatser, mobilmaster, gas- och elnät och hamnar är några exempel på verksamheter som riskkapitalbolagen redan tagit över eller suktar efter. Exemplet Arlanda Express visar varför. När en järnvägsstump väl är byggd är sannolikheten stor att den kommer att användas under överskådlig tid. Går det dessutom att få lite subventioner från staten är det ännu bättre. Sim- salabim så rinner vinsterna in.
Räkna därför med att en allt större del av tidigare samhällsägda funktioner kommer att tas över riskkapitalbolagen. För dem handlar det om en affärsmöjlighet för bra för att motstå. Om det är bra eller dåligt för medborgarna är däremot en helt annan fråga.
