SvD Näringsliv har i en rad artiklar beskrivit krisen på aktiemarknaden, och inte minst krisen på ägarsidan i börsbolagen. Det råder en skriande brist på långsiktiga ägare som kan ta ansvar för att utveckla företagen.

Ett skäl till detta är att de flesta investerare kommer allt längre bort från makten i bolagen genom att deras placeringar saknar rösträtt. Vanliga småsparares inflytande blir allt mer marginellt, vilket inte minst syns i den trista utvecklingen för Aktiespararna. Det direkta aktieägandet har sjunkit dramatiskt i betydelse. Det gör bland annat att en viktig röst på aktiemarknaden tappat det mesta av sin förmåga. I stället samlas makten hos ett fåtal representanter för stora institutionella placerare.

Den allra hetaste sparformen just nu är företagsobligationer. I förra veckan gavs nya företagsobligationer ut på rekordnivåer i Europa. Bland annat tog Astra Zeneca in 14 miljarder kronor till mycket förmånliga räntor.

Både stora institutionella placerare och mindre investerare flockas kring obligationerna. För vanliga svenska placerare handlar det främst om att sätta sina pengar i fonder som investerar i företagsobligationer. Skandia rapporterade nyligen att ”företagsobligationsfonder var sommarens storfavorit” bland kunderna.

Men samtidigt som investeringen kan verka lockande är den långt ifrån riskfri. Risken är mindre än aktieköp genom att obligationen är prioriterad vid en konkurs, men någon rösträtt och inflytande ger den inte.

En av de andra allra hetaste placeringsformerna under senare år är börshandlade fonder, så kallade ETF:er. Första halvåret i år slog inflödena i börshandlade fonder nya rekord runtom i världen. Det är återigen en investeringsform som har sina lockelser, men inte ger något inflytande för placeraren.

Vanliga aktiefonder är numera den största enskilda investeraren på Stockholmsbörsen. Per definition handlar det om en investerare som sätter in sitt kapital, men lämnar över rösträtten och makten till fondförvaltaren.

Alla fondbolag har förvisso stolta programförklaringar i form av ägarpolicys. Men frågan är vad de egentligen innebär i verkligheten. Det är långtifrån säkert att det är portföljförvaltarna som alla gånger är bäst på att långsiktigt bedöma och leda bolagen på rätt strategisk väg.

I stället handlar det snarare många gånger om att se till att formalia följs, och att kvartalsvis hålla jämna steg med index.

Pensionsförvaltaren SPP har exempelvis inskrivet att ”Fondbolaget ska vanligtvis inte engagera sig aktivt i företags val av strategier, affärsinriktning eller andra sådana frågor.”

SvD Näringsliv visade i förra veckan också hur AP-fonderna, som förvaltar runt 1000 miljarder kronor av svenska pensionssparares pengar, misslyckats i sin roll som långsiktig ägare av svenska börsbolag.

Å ena sidan talar företrädare för AP-fonderna om att ”Det abso- lut viktigaste för utvecklingen av de framtida pensionerna är att skapa bra förutsättningar för god ekonomisk utveckling och att andelen sysselsatta ökar.”

Å andra sidan går pensionspengarna till absolut största delen till räntefonder, fastigheter, kortsiktiga riskkapitalister och allehanda exotiska placeringar på andra sidan jordklotet.

Och vad gäller investeringarna i svenska börsbolag är resultatet detsamma som i övriga här nämnda placeringsformer. Pensionsspararna har inget inflytande alls.

Till detta kommer att en väldigt stor del av svenskt aktieägande under många år placerats i kapitalförsäkringar. Därmed kan investeraren flytta sitt kapital mellan olika aktier och andra placeringsformer utan att betala reavinstskatt varje gång. Men rent juridiskt är investeraren inte ägare till aktierna längre. De kontrolleras i stället av bolaget som står bakom kapitalförsäkringen. Någon ägarmakt kan inte utnyttjas.

Många placerare är visserligen sällan särskilt intresserade av att sätta sig in i sakfrågor och att göra sin röst hörd. Men det finns en risk i att mångfalden av kapitalägare skurits bort fullständigt från makten i bolagen.

Det finns trots allt investerare som ser långsiktigt på sina innehav, och inte ängsligt stirrar sig blinda på kvartalsavkastningar.