”Den som dör rik, dör i skam.” Det är den förre ABB-chefen Percy Barnevik som i en intervju citerar den amerikanske superkapitalisten JP Morgan. Innan han dog skänkte han sina pengar till välgörenhet. Kanske vill Barnevik med sitt livsprojekt Hand in Hand bli jämförd med JP Morgan, eller polera upp bilden av sig själv, eller så vill han, likt många andra, göra skillnad.
I ansvarstagandet och hållbarhetens namn sköljer en våg av givmildhet över hela Europa. I fjol drevs den i USA av multimiljardärerna Buffet och Gates kampanj The Giving Pledge, där de uppmanade världens miljardärer att ge bort halva sin förmögenhet. Den nya filantropivågen har även nått Sverige.
I höstas meddelade Q-Med-grundaren Bengt Ågerup att han ska skänka pengar för att hjälpa kvinnor i Tanzania. Och härom veckan gick it-entreprenören Niklas Zennström ut om sin ambition att med sina rekordsnabbt intjänade miljarder skapa ett bättre samhälle.
– En global givarkultur växer fram bland världens rikaste familjer, med förväntan att de inte längre bara ska vara generösa, utan också personligt involverade. Globaliseringen, ökat resande och teknikutveckling har ökat medvetenheten om globala frågor. Och vi utgår inte längre från att den offentliga sektorn är den enda som ska lösa problemen, säger Melissa Berman, vd för filantropikonsulten Rockefeller Philantropy Advisors i New York.
Välgörenhet har funnits i hundratals år och traditionella filantroper har donerat pengar efter avslutade karriärer, i slutet av livet, likt JP Morgan. De nya filantroperna däremot, lägger upp strategier för hur de ska göra skillnad under sin livstid, och ha kontroll över sina investeringar. För filantropin ser de just som en investering snarare än en donation, därav det amerikanska epitetet ”Philantrocapitalists”. Niklas Zennström med sin stiftelse Zennström Philantrophies är ett typexempel på vad som utmärker den nya givargenerationen.
– De vill inte bara skänka, utan göra skillnad i en specifik fråga. Det är ofta yngre personer och är mer resultatorienterade än tidigare. Det egna engagemanget gör dem mer inflytelserika, säger Christine von Sydow, generalsekreterare på Frivilligorganisationernas insamlingsråd, FRII.
Hon hänvisar till gruppen som ”venture philantropists”, riskfilantroper, som investerar i välgörenhet och får tillbaka avkastning i form av genomförd nytta.
Melissa Berman ser möjligheter där filantroperna kan föra fram hjälpmedel och nätverk för att påskynda förändringen. Men det finns också en risk att för stort engagemang och kontroll ger fragmentering.
– För många nya små projekt får inte samma effekt, säger hon.
Strömningarna har märkts av över hela Europa de senaste åren. Man kan konstatera att det har skett en förändring även i Sverige, säger Pontus Braunerhielm, vd för Entreprenörskapsforum.
– Det finns ett ökat intresse från förmögna individer att ge bort, även i Sverige. Men det är fortfarande stor skillnad mot USA när det gäller den filantropiska traditionen. Där finns det dessutom betydligt gynnsammare regler för donation.
Pontus Braunerhielm är initiativtagare till Filantropiskt Forum, vars syfte är att sprida kunskap om filantropins samhällsekonomiska effekter. Han vill föra fram resultat till beslutsfattare så de kan utöka avdragsrätten för positiva effekter och bidra till en mer filantropivänlig kultur.
Nästa år träder en ny lag i kraft som innebär avdragsrätt för donationer på upp till 1 500 kronor på en gåva. Detta ser han som positivt, men önskar att utvecklingen kunde gå snabbare i Sverige.
– Visst är vi på rätt väg. Det finns en stark vilja hos folk att förändra, sedan finns också ett inslag av fåfänga för att bli ihågkommen för att ha åstadkommit något som lever vidare, säger Pontus Braunerhielm.
Forskaren Sara Rosengren vid Handelshögskolan i Stockholm tror att drivkraften är en kombination av det osjälviska och att man mår bra av att dela med sig.
– Den tillfredställande känsla som uppstår när man hjälper andra har kallats för ”warm glow”, av en annan filantropiforskare. Lyckoforskningen visar att det som gör folk mest lyckliga är att göra saker för andra.
Ansvarstagande och hållbarhet är på modet inom alla områden, vilket påverkar vår vilja att göra bättre.
– När den här typen av frågor blir synliga får de en självförstärkande effekt. Vårt beteende drivs av sådant som är mentalt tillgängligt, ser vi att många andra blir filantroper är det lättare att själv bli det.
På frågan om hur mycket som handlar om viljan att framstå som en bättre person pekar hon på vad hon kallar ”utåtvända drivkrafter”, som innebär att man söker bekräftelse eller vill visa upp vad man kan.
– Percy Barnevik har till exempel en massa kompetens om hur man jobbar effektivt för att få saker genomförda. Detta kan han bidra med i ett nytt sammanhang och samtidigt få ett erkännande som kanske driver honom, säger Sara Rosengren.
Sigrid Rausing: Utan pengar hade jag ändå varit engagerad
Som grundare och ordförande i Sigrid Rausing Trust driver Sigrid Rausing alla frågor kring utveckling och intresseområden inom mänskliga rättigheter. Hon vill själv vara delaktig för att göra skillnad. Stiftelsen skänker 200 miljoner kronor per år.
– Jag tänker inte på det som att ge bort mina pengar, utan som att stödja en specifik verksamhet. Utan pengar hade jag anda varit engagerad i PEN, Human Rights Watch eller Amnesty.
Varför har du valt stiftelse som form?
– En stiftelse är en organisation, med kontor, processer, personal, och en styrelse. Man kan stödja organisationer med kontakter och logistik på ett sätt som är svårt som privatperson. Man deltar också i debatten på ett annat sätt.
På vilket sätt vill du göra skillnad?
– Vi stöder rättslig forskning kring mänskliga rättigheter. Vi prioriterar små och växande organisationer på fältet och ger långsiktigt stöd upp till tio år.
Hon har tydligt utvecklade idéer om hur filantropi bäst fungerar. Stiftelsen ska vara inblandad när det gäller intresseområden och val av organisationer, men inte driva på med egna idéer och förslag till vad pengarna ska användas till.
– Vi tror inte på för mycket fokusering på oss. Det kan leda till att organisationerna och projekten utvecklas åt fel håll.
Vilken är din främsta drivkraft?
– Det är oerhört tillfredställande att se den växande mänskliga rättighets rörelse, och se demokrati spridas, säger Sigrid Rausing och tillägger:
– Vi har gjort vår del. Det känns bra.
Niklas Zennström: Bestående förändringar är min drivkraft
Niklas Zennström är it-entreprenören som tjänade miljarder på försäljningen av sitt bolag Skype 2005. Tillsammans med sin fru Catherine har han startat stiftelsen Zennström Philantropies för att stödja olika ideella organisationer.
– För mig känns det självklart att ge någonting tillbaka till samhället när jag har nått framgång. Jag vill bidra där jag kan och i frågor som berör och engagerar mig.
Som en sann filantrop av den nya generationen handlar hans insats inte om att ge bort pengar, utan om att investera och få en avkastning i form av en bättre värld. Han är själv aktiv som operativ styrelseordförande, och är bland annat med i bedömningen kring vilka organisationer stiftelsen ska stödja och på vilket sätt. På sikt är ambitionen att lägga ännu mer tid på det filantropiska arbetet.
Vilken är din främsta drivkraft?
– Generellt som entreprenör, investerare eller filantrop är min främsta drivkraft att driva bestående förändringar.
Hur mycket pengar ska du att skänka bort totalt?
– Den frågan går inte att besvara i dagsläget. På sikt vill jag investera en stor del av min förmögenhet i frågor som har en substantiell positiv påverkan på vår värld - såsom miljö, mänskliga rättigheter och fattigdom.
Vilket ansvar anser du att förmögna personer har för samhällsutvecklingen?
– Det krävs att alla hjälps åt för att vi ska nå konkreta resultat. I USA och Storbritannien har man en starkare tradition av att privatpersoner och företag engagerar sig i samhällsfrågor. Jag hoppas att vi kan ta till oss den typen av engagemang i Sverige, eftersom vi skulle kunna nå tydligare resultat om fler bidrog.
Borde fler ta sitt ansvar?
– Jag välkomnar fler initiativ. Tyvärr tittar de flesta på kortsiktiga ekonomiska problem, istället för att ta ställning till globala miljöproblemen.
Bengt Ågerup: Jag ger en kvarts miljard till att börja med
Grundaren till medicinteknikföretaget Q-Med, Bengt Ågerup anser inte att han har slitit så hårt för sina miljarder, det är mest andra som har gjort. Men han anser att alla företagare som har jobbat upp en förmögenhet har en färdighet som lämpar sig i ideell verksamhet.
– Det är samma sak att driva ett lönsamt företag som att driva ett verkningsfullt hjälparbete, det är samma funktioner. Man ser till att någonting händer och att det blir användbart.
Varför vill du ge bort dina pengar?
– Det handlar inte om att ge bort allt, en kvarts miljard till att börja med. Men det finns en slags moral i att pengar som ett företag har tjänat är genom en kollektiv insats. Då kan man välja att låta staten placera pengarna, men jag tror mer på privata initiativ.
Att vilja göra skillnad sägs vara den starkaste drivkraften bakom filantropi, men det finns också ett uns av fåfänga. Hur mycket drivs du av att vilja bli ihågkommen för något bra?
– Den är ganska liten. Det är bra att ha åstadkommit ett företag som ger människor meningsfull sysselsättning och producera produkter som folk vill köpa, det räcker bra för mig. För mig och min fru handlar det mer om en allmän humanism.
Sophie Stenbeck: Stöder de som valt att göra livet för barn lekfullare
Sophie Stenbeck har valt filantropin med inriktning mot ungdomar som sitt livsuppdrag. Hon lägger all sin tid och engagemang på olika filantropiska uppdrag. Bland annat sitt styrelseuppdrag i Hugo Stenbecks Stiftelse som driver den ideella stiftelsen Playing for change för att genom socialt entreprenörskap främja barns rätt till lek.
– I stället för att bara skriva ut en check kan vi coacha folk att skapa något eget som får långsiktiga effekter, har hon sagt till SvD Näringsliv tidigare.
Med Playing for change som engagerar alla bolag i Kinnevikgruppen vill hon kombinera entreprenörskap med välgörenhet.
– Det här är verkligen i min fars anda, att få in entreprenörskap även i våra ideella engagemang.
2007 grundade hon den ideella organisationen Remedee, som hjälper ungdomar att upptäcka och stärka sin egen röst genom medier. Sophie Stenbeck är också en av de grundande styrelsemedlemmarna Childhood Foundation.
Björn Carlson: Pengarna ska användas här och nu
Finansmannen Björn Carlsons sätt att jobba med filantropi tillhör den nya generationens. Hans projekt är tidsbegränsat, före 2020 ska han ha lagt en halv miljard kronor på att rädda Östersjön. Han är själv engagerad och ägnar all tid åt sin stiftelse Baltic Sea 2020.
Varför ger du bort dina pengar?
– Jag var huvudägare i ett bolag som vi sålde och jag fick mer pengar än jag behövde. En halv miljard kunde jag avstå och funderade på vad som skulle vara meningsfullt att göra med pengarna.
Att de skulle gå just till Östersjön var för att han ville göra någonting som kändes meningsfullt.
– Jag har bott i skärgården hela mitt liv och ville göra skillnad där. Ger jag pengar till en välgörenhetsorganisation har jag inget själv att säga till om och det vill jag ha.
Vad är din drivkraft?
– Allting detta går ut på att påverka.
Framgång eller misslyckande ska mätas när kapitalet är slut 2020. Några mer pengar blir det inte.
– Jag tror på att pengarna ska användas här och nu så det händer någonting. Men vi har spenderat 200 miljoner och har 580 kvar så vi har haft tur med förvaltningen.
