År 2000, inför undergången av energibolaget Enron – den dittills största konkursen i USA:s historia – hade revisionsbyrån Arthur Andersen sålt revisionstjänster till bolaget för 25 miljoner dollar. Samtidigt hade man sålt helt andra konsulttjänster för ytterligare 27 miljoner till Enron. Därmed granskade Arthur Andersen sina egna produkter. Intressekonflikten bidrog till att revisionsjätten följde Enron med i djupet. De fem globala revisionsjättarna ”Big five” blev därmed ”Big four”.

De 29 bolagen i börsens storföretagsindex spenderade i fjol 1 238 miljoner kronor på revision, tjänster som utan undantag levererades av de fyra byråerna KPMG, Deloitte, Ernst & Young och PWC. SvD Näringslivs granskning visar dock att samma fyra revisionsjättar samtidigt fakturerade drygt 475 miljoner kronor för helt andra tjänster. Detta framgår av bolagens årsredovisningar. Bara två av bolagen, Telia och MTG, har separerat funktionerna genom att köpa revisionstjänster från en byrå, och konsulttjänster från en annan. Resten handlade från ett och samma företag.

Men fenomenet tar sig mer konkreta uttryck. Carl Lindgren, en av landets mest namnkunniga revisorer, är styrelseordförande och partner i KPMG. Han är också huvudansvarig revisor i Nordea, ett uppdrag som i fjol kostade banken och dess aktieägare närmare 50 miljoner kronor. Parallellt med revisionsuppdraget sålde KPMG helt andra konsulttjänster till banken för cirka 30 miljoner.

Sten Jönsson, professor i företagsekonomi vid Handelshögskolan i Göteborg, är kritisk till upplägget, dock utan att uttala sig i det specifika fallet.

– Ska du sälja tjänster så är det ju bra med en revisor som påpekar brister, det blir en form av korsförsäljning, där revisorerna säljer tjänster som konsulterna sedan får leverera, säger Sten Jönsson, som länge forskat om revisionsbranschen.

Detta problem spetsas till av att Carl Lindgren, samtidigt som han med revisorshatten granskar sina klienter, har ett privatekonomiskt intresse i att bolagen också anlitar KPMG för annat än just revision.

– Jag har som partner ett intresse i att hela firman går bra, men skulle jag lyckas sälja något till en kund så har pengarna, när de når min plånbok, spätts ut så mycket av andra delägare att det nog vare sig gör från eller till, säger Carl Lindgren.

Han understryker dock att det, å andra sidan, vore ineffektivt att inte utnyttja den kunskap som revisorerna har om sina kunder. Därför tjänar både kunden och revisionsbyrån på upplägget, menar han.

– Vad ska vi göra? Ska vi säga till kunden att de får prata med någon annan bara för att det råkar bli fråga om rådgivning? Det vore inte konstruktivt, säger Carl Lindgren.

Det har i förarbeten till gällande lagstiftning föreslagits att revisionsbyråerna ska förbjudas att sälja andra tjänster än revision. Politikerna har dock i slutändan föredragit självreglering. Därför måste revisionsbyråerna idag, inför varje uppdrag, gå igenom en särskild checklista där oberoendet utvärderas.

Kritiker ifrågasätter dock om denna egenkontroll verkligen fångar upp andemeningen av revisorns oberoendekrav. Arthur Wyatt, en av USA:s tunga revisorsprofiler, har anmärkt att det inte handlar om huruvida försäljningen av vissa produkter skulle grumla revisorns oberoende. Problemet, menar han, är istället att det ökande inflytandet från konsulter utan uppskattning för revisorns roll, färgar kulturen i hela byrån, där integritet och yrkesheder konkurrensutsätts av försäljning och lönsamhetskrav.