Är det alltså marknaden som är boven i dramat? Nej, det är regeringarna själva som har ställt till det för sig.
Det senaste årets djupa ekonomiska kris har tydligt visat att eurosamarbetet inte fungerar långsiktigt om medlemsländerna struntar i, eller fuskar med, de gemensamma reglerna.
När beslutet om den ekonomiska och monetära unionen (EMU) togs under första majhelgen 1998 var alla överens om de regler som ansågs nödvändiga för att säkra den gemensamma valutan euro.
Europeiska centralbanken skulle självständigt sköta räntepolitiken och garantera eurons köpkraft, det vill säga stabila priser. Euroländernas regeringar skulle driva en ekonomisk politik som etablerade långsiktigt stabila offentliga finanser. Regeringarna åtog sig också att genomföra strukturreformer så att länderna ekonomiskt alltmer skulle gå i takt med varandra; konvergera, som det brukar heta.
Så var det tänkt att euron skulle bli den starkaste symbolen för den politiska viljan att skapa ett öppet och enat Europa.
Europeiska centralbanken anses allmänt ha skött sig bra. Banken har skapat trovärdighet för målet om prisstabilitet.
Regeringarna har dock dåligt levt upp till sina åtaganden om starka offentliga finanser i enlighet med den så kallade stabilitetspakten. Redan år 2003 hade Tyskland och Frankrike budgetunderskott över straffgränsen 3 procent av BNP. När EU-kommissionen då ville inleda straffproceduren körde Tyskland och Frankrike över kommissionen och stoppade sanktionerna. Därmed var stabilitetspakten i realiteten satt ur spel. Och därefter struntade flertalet regeringar att ”samla i ladorna” och amortera på sina statsskulder.
Den förväntade konvergensen har inte inträffat i den utsträckning man väntade. Tvärt om har länderna utvecklats olika och de makroekonomiska obalanserna har vuxit.
När så bankkrisen och den djupa recessionen drabbade Europa under förra året rusade både budgetunderskott och statsskulder i höjden. I dag bryter alla 16 euroländerna mot stabilitetspakten. Grekland och Irland är de värsta syndarna.
Att finansmarknaden i det här läget reagerar och driver upp statsskuldsräntorna är inte förvånande. Men det gör ont värre för de länder som redan är hårt pressade.
Det pågår nu ett intensivt arbete med att rätta till de brister som krisen blottlagt. Målet är att reparera regelverken för att återupprätta budgetdisciplinen och skärpa den makroekonomiska övervakningen. En permanent krismekanism ska också skapas för att hantera framtida ”Greklandskriser”. Kommissionen kommer snart med förslag.
Regeringarnas reaktion blir ett avgörande prov på den politiska viljan att rädda euron för framtiden.
