Den uppgörelse som Postens styrelse i somras träffade med Lars G Nordström har retat opinionen och på nytt dragit igång debatten om de giriga direktörernas omåttliga penninghunger.
Visst, 900 000 kronor i månaden är väldigt mycket pengar oavsett vem det gäller. Löner ska sättas i relation till prestation och konkurrens.
Dessutom hade Lars G Nordströn, som i våras avgick från vd-stolen i Nordea med pension, redan en väl tilltagen pension på 5 miljoner från banken och lukrativa styrelseuppdrag, bland annat i Nordea och Telia Sonera. Han hade alltså tillräckligt för att leva en behaglig pensionärstillvaro.
Men man måste i rättvisans namn titta på Postens och Nordströms situation ur ett annat perspektiv.
När Postens styrelse i juni fockade sin vd, Erik Olsson, satte man sig själva i klistret.
Posten ska, när alla formaliteter är avklarade, gå ihop med sitt systerföretag i Danmark, Den danske Post. Det var redan bestämt när styrelsen av någon anledning insåg att Erik Olsson inte var mannen att leda vare sig fusionen eller det nya svensk-danska postbolaget.
Genast infann sig ett antal frågor som styrelsen måste svara på.
Vem skulle omedelbart kunna ersätta Erik Olsson? Vem var tillräckligt erfaren för att på dagen ta ett vd-ansvar för en stor organisation som Posten? Vem hade erfarenhet av att förbereda ett stort fusionsarbete? Vem var villig att ta uppdraget fram till dess fusionen skulle genomföras i praktiken, men inte nödvändigtvis göra anspråk på att fortsätta som koncernchef? Vem hade erfarenhet av att förhandla med både danskar och svenskar? Och, framför allt vem var fri att åta sig uppdraget?
Beskrivningen passade i somras egentligen bara in på en person, Lars G Nordström, så när han kom promenerande förbi posthuset i Solna ryckte Postens ordförande Marianne Nivert in honom för en pratstund och ett erbjudande. I det läge Postens styrelse befann sig i fanns inte mycket att förhandla om. Det gällde ett tidsbegränsat konsultuppdrag, där det inte fans någon konkurrens om uppdraget. Lars G Nordström satte ett pris och Postens styrelse hade bara att acceptera.
I stället för att bli den som räddade Posten ur en prekär situation är Lars G Nordström nu bara något senare och i en annan konjunktur, sinnebilden för snikenheten bland direktörerna.
I sammanhanget ska man också påpeka att arvodet för konsultuppdraget inte innebär några pensionsförpliktelser för Posten. Uppdraget löper fram till fusionen går in i en mer praktisk fas, som när avtalet med Lars G Nordström skrevs, var årsskiftet 2008 –2009.
Därmed skulle ersättningen bli 5,4 miljoner kronor brutto. Inte dåligt för en pensionär, men inga 11 miljoner som det skulle ha blivit på helårsbasis och som angivits i den inflammerade debatten.
Felet som Postens styrelse begått är inte att man betalat en konsult ett för högt arvode, utan att det gjordes vid fel tidpunkt.
