Numera består direktionens sex ledamöter av tre fraktioner mot tidigare två.
Numera finns tre sätt att se på ekonomin i‑stället för två.
En fraktion vill sänka räntan, en vill höja snabbare än dagens räntehöjningstakt och den största fraktionen vill höja lagom mycket.
Känt sedan tidigare är att fyra av de sex direktionsledamöterna röstade för räntehöjningen och att de även står bakom den räntebana som visar en styrränta som stiger till 3,4 procent om tre år. Den rörliga boräntan stiger i‑samma omfattning.
Mot majoriteten står ledamöterna Karolina Ekholm och Lars E O Svensson som inte vill ha någon räntehöjning och som menar att styrräntan inte bör stiga till mer än 2,7 procent om tre år.
Akademiska diskussioner? Knappast.
Höjden på styrräntan avgör höjden på de rörliga (tremånaders) bolånen och avgör hur mycket ekonomin stimuleras eller stramas åt.
Karolina Ekholm och Lars E O Svensson betonar också att majoritetens räntebeslut betyder onödigt hög arbetslöshet.
Nyheten med gårdagens protokoll var att ledamot Svante Öberg uttalar oro för att räntehöjningarna sker i för långsam takt.
Svensk ekonomi växer snabbt, arbetslösheten faller och inflationen är nära målet 2 procent.
Då, menar Svante Öberg, ”känns det inte helt komfortabelt med en reporänta på 1,25 procent.”
Han menar att enligt vedertagna regler (och med en tillväxt på över 5 procent och ett i stort sett normalt resursutnyttjande) borde vi i‑stället ha en reporänta (styrränta) på 3–4 procent.
Svante Öberg är också oroad för att det uppstår problem i ekonomin ”på andra håll” om man har en mycket låg ränta under en lång tid.
”Det påverkar kreditexpansion och tillgångspriser och kan leda till felinvesteringar och tillgångsprisbubblor som när de spricker orsakar stora problem i den reala ekonomin”, sammanfattas hans resonemang i protokollet.
Om återhämtningen i ekonomin fortsätter vill Svante Öberg att styrräntan höjs vid varje räntemöte under 2011. Om det blev fallet skulle styrräntan (och därmed de rörliga boräntorna) stiga brantare än vid nuvarande prognos.
Svante Öberg pekar på att när finanskrisen slog till sänktes styrräntan 4,5 procentenheter på nio månader:
”Om man höjer räntan med 0,25 procentenheter vid varje penningpolitiskt möte tar det tre‑år att komma up till samma räntenivå som innan krisen bröt ut.”
”Det kan inte uteslutas att räntan kommer att behöva höjas snabbare än så”, säger Svante Öberg enligt protokollet.
Karolina Ekholm och Lars E O Svensson utgör motpolen till dessa resonemang.
Deras argumentation är i korthet de här:
• Inflationen är nära målet 2 procent just nu men det beror i‑stor utsträckning på tillfälliga faktorer som höjda livsmedels- och energipriser.
• Det underliggande inflationstrycket är ”av allt att döma lågt” vilket talar för att resursutnyttjandet är lågt vilket stöds av att arbetslöshetssiffran är hög.
Slutsatsen blir att det finns utrymme för fortsatta stora stimulanser via riktigt låga räntor. När inflationen är lägre än målet och resursutnyttjandet lägre än normalt kan räntan hållas oförändrad. Annars får vi högre arbetslöshet.
Enligt Lars E O Svensson leder hans och Karolina Ekholms räntebana till en ”betydligt lägre arbetslöshet” än den räntebana som majoriteten föreslår.
Mitt emellan dessa båda läger står tre ledamöter – Lars Nyberg, Barbro Wickman-Parak och riksbankschef Stefan Ingves. De anser att den valda räntehöjningen och den valda räntebanan är lämplig.
Eller som Stefan Ingves säger ”en rimlig kompromiss”.
Hushållens upplåning och bostadspriserna är också ämne för debatt. Stefan Ingves menar att det är för tidigt att säga vilken effekt Finansinspektionens bolånetak får. Men höjda styrräntor är ett lämpligt sätt för att undvika problem längre fram.
Lars E O Svensson är inte imponerad av sådana resonemang. Det finns andra instrument än styrräntan som är effektivare för att få bukt med bostadspriser och skuldsättning. Han nämner amorteringskrav och specifika skatter som exempel.
Som chef och ordförande sammanfattar Stefan Ingves diskussionerna med att ”det handlar om nyanser och i stort har direktionen en gemensam syn på hur penningpolitiken ska bedrivas framöver.”
