EU-toppmötet kommer att resultera i en slutkommuniké där statscheferna förklarar sig stå enade i en kamp som ska vända utvecklingen.
Den bottenfrusna kreditmarknaden ska tinas upp så att företag och hushåll åter får låna pengar. Då stiger temperaturen också i den reala ekonomin. Då börjar tillväxten åter visa positiva förtecken. Så är det tänkt.
Mycket har redan beslutats vid tidigare möten. Regeringarna har presenterat stimulanspaket på tillsammans över 200 miljarder euro, och ställt upp med garantier och nytt kapital för att rädda hotade banker. Centralbankerna har givit marknaden enorma injektioner av friska pengar.
Framgångarna har hittills varit begränsade. Visserligen förefaller man ha förhindrat systemsammanbrottet, men kreditmarknaderna har inte börjat fungera.
Det är ingalunda första gången som Europa drabbas av en djup ekonomisk kris. Oljekriserna på 1970-talet ledde till stagnerande tillväxt och hög inflation. Brustna fastighets- och it-bubblor utlöste en svår finans- och valutakris under första hälften av 1990-talet. Med gemensamma krafter och med hjälp av konjunkturuppgångar tog man sig ur dessa kriser.
Den här gången är läget allvarligare eftersom två kriser sammanfaller i tiden. På grund av finanskrisen har en normal lågkonjunktur utvecklat sig till en djup recession, som i sin tur förvärrar finanskrisen. Europa har hamnat i ett ekonomisk-politiskt Moment 22, som ingen riktigt verkar veta hur man ska ta sig ur.
En expertgrupp på tjänstemannanivå letar nu intensivt efter nyckeln, som skulle kunna låsa upp Moment 22-låset. Expertgruppen gör den preliminära bedömningen att nyckeln finns i bankernas balansräkningar. För att sätta fart på kreditgivningen måste regeringarna på något sätt lyfta av bankerna deras så kallade giftiga tillgångar, dvs. placeringar i olika finansiella instrument som blivit i det närmaste värdelösa. Det är en mycket komplicerad fråga. Och den löses varken med besvärjelser eller med regndans.
