Det har varit en lång och utdragen höst, åtminstone för den som förväntat sig snabba lösningar och politiskt ledarskap i kristider. Vecka in och vecka ut har det konstaterats att ”på just det här toppmötet nådde man inte riktigt ända fram”, och så hänvisas det till nästa personliga träff mellan tyska förbundskanslern Angela Merkel och Frankrikes president Nicolas Sarkozy, eller någon annan viktig sammankomst.

Nu såg det förvisso ut som att EU-toppmötet i Bryssel i förra veckan lyckades lösa några av de mest akuta problemen i och med att bland annat räddningsfonden EFSF förstärks. Men dramatiken inför Cannes ökade av måndagens besked att grekerna ska folkomrösta om paketet. Fokus i Cannes kommer att ligga på att hitta en global lösning för att dämpa marknadsoron och att stärka de finansiella regelverken.

En som inte har särskilt stora förhoppningar inför G20-mötet är nationalekonomen Stefan de Vylder. Han tycker inte att toppmötena varit särskilt produktiva.

–De möten vi sett i år har inte gett så mycket. Det har mest varit politiska markeringar med mycket ord, men inte några direkta pengar, säger han.

Stefan de Vylder påpekar att veckans G20-möte framför allt markerar maktförskjutningen öster- och söderut, men att forumet blivit mindre betydelsefullt de senaste två åren.

–G20 var viktigt precis efter finanskrisen då man enades om kraftiga stimulanser. Då lovade flera utvecklingsländer att stimulera de egna ekonomierna för att hjälpa västvärlden, men sedan 2009 har det tappat i betydelse, säger Stefan de Vylder och lägger till ett ”ingen kan väl förvänta sig att kineserna ska plocka upp Europas nota i Cannes”.

En som inte alls håller med Stefan de Vylder och den gängse mediebilden av att det inte kommer så mycket konkret ur alla olika toppmöten är den kanadensiska forskaren John Kirton. Han är chef för G8/G20 Research Group på universitetet i Toronto, där man studerat den här typen av sammankomster i 25 år.

–Det är helt enkelt inte sant. G20 har utvecklats till det viktigaste forumet sedan George Bush bjöd in även ländernas regeringschefer till Washington 2008. Innan dess träffades enbart finansministrar och centralbankschefer i det som hette G20, säger John Kirton och börjar lista en rad konkreta resultat han menar aldrig kommit till utan G20.

Allt från London 2009, där länderna beslutade att satsa 1300 miljarder dollar på att stimulera världsekonomin, till Toronto 2010, där det bestämdes att budgetunderskotten skulle halveras.

–Varför skulle världens mäktigaste politiker fortsätta att träffas om de visste att det inte ledde någon vart? Och att tro att man kan styra världen hemifrån den egna kammaren är befängt, säger John Kirton och förklarar att hans institut noggrant mäter exakt vad som lovas, och hur länderna sedan uppfyller löftena.

Snittet på de senaste årens G20-möten är att 75 procent av allt som sägs blir verklighet.

En hög siffra kan tyckas, men den kommer också med en väldigt saftig nota. Att hålla toppmöten är dyrt, och inte blir det billigare av att 25 stats- och regeringschefer samlas i samma byggnad, med allt vad det betyder av säkerhetsarrangemang, staber och tusentals journalister.

Dyrast av de möten som hållits hittills är G8 i japanska Okinawa år 2000, som ska ha kostat nära 7 miljarder kronor. I fjol hölls G8 och G20 i Kanada direkt efter varandra för att spara pengar. Tillsammans kostade de 8,3 miljarder kronor, varav 7 miljarder gick till säkerhet.

I jämförelse kostar G20 i Cannes småpengar. Enligt franska uppgifter räknar man med att det två dagarna går på 190 miljoner.

–Cannes ligger nära en militärbas där de kan hämta personal, och all infrastruktur finns på plats eftersom man håller filmfestivalen där. I Kanada var vi tvungna att flyga in poliser från hela landet, säger John Kirton.

John Kirton tycker ändå att det är väl investerade pengar. Politiker behöver träffas för att få en personlig relation och känna vem man kan lita på. Han frågar retoriskt vad det inte kostar att hålla EU-apparaten i Bryssel i gång, och får medhåll av Stefan de Vylder.

–Se bara hur mycket pengar vi pratar om för att lösa eurokrisen. Det här är peanuts i sammanhanget, säger Stefan de Vylder.