Att kallelserna till årsstämmorna blir offentliga under samma tid som de centrala avtalsförhandlingarna går in i på sluttampen verkar självklart återhållande på arvodena. Ett börsföretag kan rimligen inte höja styrelsens ersättningar och utdelningen till aktieägarna och samtidigt hävda att de kärva tiderna kräver att de anställda ska nöja sig med ett nollavtal.
Redan när Börje Ekholm, vd i Investor, förde fram kravet på höjda styrelsearvoden samband med bolagets kvartalsrapport var det många som höjde på ögonbrynen med tanke på tajmingen. Att två av de stora institutionella ägarnas representanter, som till yttermera visso också sitter i flera valberedningar, faller in i Börje Ekholms vädjan är ännu mer förvånande, särskilt som det motiveras av att det är svårt att hitta personer som är villiga att utvecklas till styrelseproffs.
Hittills har vi inbillat oss att institutionernas ambitioner mycket handlade om att bredda rekryteringsunderlaget till de svenska börsstyrelserna och att professionaliseringen snarare gällde ledamöternas sakkunskaper och branschkompetens än deras styrelsevana. Ska man tolka de signaler som Caroline af Ugglas och Ramsay Brufer nu ger uttryck för så kommer klassen som består av välbetalda heltidsarbetande styrelseproffs att permanentas. Konkurrensen om de åtråvärda platserna blir stor och därmed blir det svårare för till exempel kvinnor att väljas in på egna meriter.
Sedan kan man fundera över hur näringslivsetablissemanget är beskaffat när det framgår att det i första hand är arvodena som lockar. I otaliga festtal, intervjuer och mellan skål och vägg har de s k styrelseproffsen hävdat att det som i första hand lockar inte är arvodena utan tillfredsställelsen att vara efterfrågad och chansen få ställa sin kompetens till förfogande. Det har med andra ord funnits ett mått av idealitet med i bilden. Vart tog den vägen?
