Manliga direktörer har jagats i flera år för att de är dåliga på att tillsätta kvinnor i börsbolagens styrelser och ledningsgrupper. Det är bra. Gubbväldet lever tyvärr.

SvD Näringslivs granskning här intill är bara en i raden av dystra rapporter som visar på en häpnadsväckande ojämställdhet i det svenska näringslivet. Männen bär det största ansvaret för detta.

Men även kvinnorna har ett ansvar för att få till en förändring. Det verkar inte alla ha insett. Efter att ha bevakat frågan i flera år vet jag hur svårt det är att hitta en framgångsrik kvinna som vill uttala sig kritiskt. Många tackar nej. En hel del verkar inte intresserade.

Det är märkligt. Var finns vreden och varför ser vi inga demonstrationståg med stridslystna karriärskvinnor som kräver välförtjänta toppjobb? Det vore kanske dags för det.

Det är synd att en del kvinnor i karriären blir följsamma och passiva. De har en maktposition som de bordeutnyttja.Våga blibråkiga och besvärliga.

Visst finns det engagemang, absolut. Men det är något artigt och ofarligt över många av dessa nätverksträffar och seminarium om kvinnor och karriären. De har pågått sedan 2000-talets början och inte mycket har hänt. Det är fortfarande över 80 procent män i börsbolagens styrelser och 84 procent män i ledningsgrupperna.

Några som Birgitta Johansson-Hedberg (tidigare vd på Föreningssparbanken) och Marianne Nivert (tidigare vd på TeliaSonera) syns ofta i debatten och kräver fler kvinnor på tunga poster. Men de blir nästan uttjatade i brist på andra som ryter ifrån.

Det är klart det finns skäl till varför så få kvinnor tar bladet från munnen. Det kan handla om en rädsla för att bli stämplad som rödstumpa. De stora företagen har också bra koll på vad medarbetarna gör och vad de eventuellt uttalar sig om i media. En ilsken, missnöjd kommentar om företaget i ett tidningsreportage kan leda till stopp i karriären. Det är ett högt pris att betala. Och det är förståligt att man är försiktig.

Men ändå. Det behövs mer tryck i frågan. Det är bara så. Och det mest effektiva trycket kommer från kvinnorna själva.

Om inte annat för att en gång för alla slå hål på den mest fördomsfulla myten: Att kvinnor inte är intresserade, att de trivs bäst lite i bakgrunden, utanför styrelserummen och ledningsgrupperna.