För hur värdefullt är det egentligen att i rådande tider mäta samhällets välmående i tiondels procent av bruttonationalprodukten (BNP)?
I prognosmakarnas knastertorra jargong är BNP-tillväxt otvetydigt något positivt. Hög konsumtion är också positivt. Låg tillväxt och konsumtion är negativt. Vi mäter kostnadstryck, inflation och produktivitet med millimeterprecision. Vi kalenderkorrigerar, inflationsjusterar och säsongsvarierar. Få, om någon, ifrågasätter varför.
Den dominerande ekonomiska analysen är så klinisk, detaljerad och fullständigt livlös att den effektivt förleder all uppmärksamhet från såväl människan som från samhällets verkliga problem. Vi mäter omsorgsfullt vartenda träd, men bortser från att hela skogen står i lågor.
För bakom alla rosaskimrande profetior om ekonomisk återhämtning finns alltjämt ett ekonomiskt tänkande som med sin enögda och enfaldiga fokus skuldsatt hela västvärlden.
Med obetydlig eftertanke skrivs checkar som vare sig kommande generationer eller jordklotet kan bekosta.
Resolut springer vi på mot stupkanten förvissade om att fallskärmen kan uppfinnas på vägen. Men inte ens detta – modern av varningsklockor – tycks kunna frammana en kritisk och självdistanserad diskussion om vilka variabler som egentligen är viktiga att mäta.
Istället utgår all samhällsviktig analys oförtrutet från samma axiom – tillväxt.
Konjunkturinstitutet är naturligtvis bara plikten trogen, men det är staten om någon som har ansvaret för att föra samtalet vidare.
