Den 16 oktober 2006 kom pressmeddelandet om att Mats Jansson, då 54, bytte jobb från Axel Johnson-koncernen till SAS, som Jörgen Lindegaard styrt sedan 2001. Jansson tillträdde den 1 januari 2007.

Fem månader senare började problemen.

Förhandlingarna med kabinpersonalen strandade i maj 2007, konflikten var ett faktum och SAS tvingades ställa vartenda plan på marken.


Det var bara en försmak av vad som komma skulle – SAS, med sina många fackföreningar, uppdelade på tre marknader dessutom där alla har olika särintressen och med tre statliga ägare att hantera, har aldrig varit enkelt att leda.

Efter två veckor var strejken slut den 29 maj och sommaren stod för dörren. Jansson ägnade den åt att jobba fram en ny samarbetsmodell med framför allt de danska facken. Allt såg ljust ut och september kom.


Då kraschade en SAS-maskin, av det kanadensiska märket Dash Q400. Problemet: defekt landningsställ. Effekten: fler inställda flyg.

Och så fortsatte det: Dash-plan gick i backen på grund av defekta landningsställ lite här och var under hösten. Jansson hade inget annat val än att ställa hela flottan av Dash-plan på marken.

Man känner med Jansson. Det rusande oljepriset skapade prisrally för flygbränsle. Det förlustdrabbade dotterbolaget Spanair var svårsålt. Nya strejker. SAS-böter på 132 norska miljoner till Norwegian. Ovanpå det, hösten 2008, en global finanskris. Nya miljardförluster. Och kursfall i SAS-aktien.

När så finanskrisen började ebba ut i början av 2010 sprutade plötsligt den mest osannolika av katastrofer upp ur en isländsk vulkan och parkerade hela flyg-Europa i hangaren under ett hotfullt, om än osynligt, askmoln.


Nu tror Mats Jansson, enligt en intervju i DN nyligen, att hans pressade skandinaviska flygbolag trots allt kan ha vinst i kikaren, efter ett omfattande sparprogram på 8 miljarder kronor.

Överlever SAS i sin nuvarande form är det faktiskt en bedrift av rang för Jansson. Att sälja bolaget lär inte vara lätt – den köpare som tidigare påstods vara intresserad, Lufthansa, har sedan längt tappat intresset.

Efter fyra år på vd-stolen, som måste ha känts som minst åtta, avgår Jansson. Det är inte utan att man förstår honom.