Kvaliteten i AP-fondernas styrelse behöver vässas, slår rapporten fast. Ledamöterna är för dåligt insatta i kapitalförvaltning.
En snabb titt i AP-fondernas styrelser ger Malin Björkmo rätt. På var och varannan post sitter höga fackliga företrädare, säkert duktiga på sitt område, men utan expertkompetens inom finans- och allokeringsanalys. Det gör dem till tacksamma rundningsmärken för en skicklig verkställande ledning och det är tveksamt vad de bidrar med för att höja svenskarnas pensioner.
Rapportens förslag med färre, bättre, högre avlönade ledamöter låter som en rimlig väg för att skärpa styrningen av fonderna.
Men huvudtesten är alltså att stordriftsfördelar talar för en sammanslagning. 150 miljarder kronor – det är den siffran Malin Björkmo slänger upp på bordet som en möjlig besparing. Siffran är uträknad på en 75-årsperiod. Men det blir lite löjligt med så långa tidsserier och dessutom att därefter häpna över resultatet, som Björkmo gör när hon skriver om ”ofattbara” belopp.
En arvodeshöjning i styrelsen exempelvis, som nämndes ovan, på säg 5 miljoner kronor per år skulle på det sättet att räkna kosta staten 375 miljoner kronor. Även det är en nästintill obegriplig siffra för att arvodera en statlig styrelse.
Annars är stordriftsfördelarna med att slå samman AP-fonderna inte något kontroversiellt. De flesta är överens om att det går att spara pengar genom att reducera antalet fonder. Även den svaga avkastningen och avsaknaden av riskspridning, som Malin Björkmo också tar upp, nämns ofta som problem.
Ändå är det tveksamt om den nya rapporten blir ett första steg i en nedmontering av det nuvarande systemet. En sammanslagning är inte något som görs över en kafferast. AP-fondssystemet bygger på en komplicerad fempartiuppgörelse (S, KD, M, C och FP) där alla måste vara överens. Och i dagsläget är både KD:s och FP:s representant i pensionsgruppen positivt inställda till fyra fonder. Konkurrens och maktfördelning är två argument som de gärna förs fram.
Därför är det heller inte så förvånande att kristdemokraten Mats Odell (KD) är något skeptisk till Malin Björkmos långtgående förslag. Det är tydligt att han vill ha en mjukare mitt-emellan-linje. Gärna spara kostnader men inte ny myndighet och igenbommade fonder.
Att LO och Svenskt Näringsliv riktar kritik mot delar eller hela förslaget illustrerar också motståndet till en stor dramatisk förändring av AP-fonderna.
