Således, i handen håller jag en manick som ska bli min lina ut till de makthavare jag ska ställa till svars och till er läsare, förstås. Det är bara så att jag inte omedelbart begriper hur jag gör för att ringa någon.
Hur man tar bilder klurar jag ut snabbt. Det finns en tydlig kamerasymbol på den stora skärmen och här hittar jag också en kalender, kalkylator och kartor. Och så en massa annat förstås. Egentligen är väl saken jag håller i handen snarare en liten dator än telefon. Och det är ju verkligen inget nytt att telefoner är allt annat än just telefoner.
Men jag slås ändå av detta när jag tar emot det första samtalet. Det knastrar lite lätt. Rösten därborta, någon kilometer från kontoret där jag sitter visar det sig, svajar och han får upprepa sitt namn några gånger innan jag har uppfattat det rätt. Efter ett tag bryts samtalet.
Jag kan surfa, mejla, googla och lyssna på musik, men själva pratet går inte alltid så bra.
Detta har kanske inte med själva apparaterna att göra, utan med något annat tekniskt. Och problemet är riktigt gammalt. Oftast vinner de gamla fasta och stabila telefonerna i ljudkvalitet och hörbarhet. Tänka sig att det är så fortfarande, 60 år efter att det allra första mobilsystemet föddes och nästan 20 år sedan gsm-systemet infördes och mobiler kom att bli var mans egendom.
Vem kom på att utveckla alla finesserna, innan man jobbat färdigt med tekniken som säkerställer snacket? Eller är det så svårt att lösa att vi konsumenter måste få lite underhållning i lurarna i väntan på det stora ljudgenombrottet för att inte tröttna?
