Särskilt i samband med den förra extrastämman, den 23 augusti, missade ägarna, som dominerade stämman, att ta kommandot i bolaget och agera för att ordningen i och förtroendet för Carnegie återställdes.

I stället för att agera proaktivt, som det brukar kallas i managementlitteraturen, fegade institutionerna ur och vek sig för hoten från personalen. På det sättet fick Finansinspektionens rapport ett större genomslag än den annars hade fått och framför allt hade Carnegies ägare kunnat peka på att man hade situationen under kontroll med en extra stämma planerad.

Om tre veckor när Carnegie håller den extrastämma som Finansinspektionen krävde och då ska också en ny styrelse tillsättas. Inte ens den frågan har ägarna nu kunnat enas kring. I stället för att ta sig samman och tillsätta en styrelse som har alla ägares och företagets bästa för ögonen blåser man till ännu en strid.

Med minnena från den förra extrastämman och försäkringarna att man agerade enbart för att rädda de stora värden, nämligen personalen, kvar i Carnegie, verkar det som om man inte lärt sig någonting av höstens Carnegieskandal. Det Carnegie minst behöver är nya stridigheter.

Ett av kraven på den förra extrastämman den 23 augusti var en ajournering till dess Finansinspektionens granskning var klar en månad senare. Det skulle kunna vara en tid för självrannsakan, menade förslagsställarna, bland andra Aktiespararnas Gunnar Ek. Det kravet avslogs kraftfullt av stämman.

Särskilt framträdande var då institutionernas representanter som ihärdigt stödde den sittande styrelsen och argumenterade för att det skulle skada Carnegie i grunden ifall stämman inte genast godkände styrelsens förslag och gav personalen hela årets vinst.

Det tog ganska precis tre månader, sedan hade Carnegie ännu en extrastämma på halsen, om vilken det alltså redan står strid. För bara tio år sedan hörde det till ovanligheterna att institutionerna agerade öppet och utnyttjade sin makt. Det vanligaste argumentet var då de institutionella ägarna såg sina innehav enbart som finansiella placeringar och att man därför villa vara fria att sälja allt när som helst.

Om man skulle blanda sig i företagens skötsel, till exempel genom att sitta i styrelser eller i de då ganska sällsynta nomineringskommittéerna (valberedningar), skulle man också binda sig vid strategiska beslut som man också skulle bli tvungna att fullfölja, argumenterade man.

Det känns väldigt länge sedan för den som följt Carnegie under en tid. I dag agerar de institutionella ägarna som vilken aktieägare som helst genom sina ägaransvariga, men när det passar hukar man eller, som i Carnegies fall, fegar ur när det i stället varit på sin plats att ta ansvar.

Under hösten har nya ägare köpt på sig aktier och seglat upp som storägare. Vad de står för eller vilket mål de nya ägarna långsiktigt har med sitt ägande är emellertid oklart. Men med tanke på den situation Carnegie är i just nu är det på sin plats att ägarna tar sig samman och deklarerar vad som gäller, annars kan det visa sig att de nyförvärvade Carnegieaktierna snabbt tappar värde.