Först ute är det planerade kärnkraftverket Visaginas i Litauen som från och med 2020 ska ersätta reaktorn i Ignalina som stängdes 2008 efter flera incidenter. Westinghouse och Hitachi GE konkurrerar om den nya ordern som är värd cirka 5 miljarder dollar.

–Vi räknar med ett beslut om några veckor, säger Johan Hallén som är ansvarig för Westinghouse verksamhet i norra Europa.

Westinghouse tog år 2000 över ABB Atom, ursprungligen statsägda Asea Atom, och gjorde det till koncernens centrum för Nordeuropa. Verksamheten är i dag lika stor som förr med drygt 1000 anställda och en årlig omsättning på närmare 2,7 miljarder kronor.

Tar Westinghouse hem ordern i Litauen kan det bli en kick för Västerås som inte bara kommer att leda projektarbetet utan också får leverera initialhärden från bränslefabriken och därefter kärnbränsle motsvarande årligen cirka 20 procent av den första startleveransen.

–Det kan ge åtskilliga hundra miljoner dollar i ordervolym till Westinghouse i Sverige, tror Johan Hallén.

Ignalina togs i drift 1983 och var av samma typ som reaktorerna i Tjernobyl. Fram till slutet av 2007 svarade kraftverket för mer än 70 procent av elproduktionen i Litauen. Inför EU-medlemskapet 2004 krävde EU att kraftverket skulle stängas av på grund av bristande säkerhet.

I februari 2007 enades Polen och de tre baltiska staterna om att bygga ett nytt kärnkraftverk i närheten av staden Visaginas alldeles intill det nedlagda Ignalinaverket. Året därpå grundades driftsbolaget VAE som tillsammans med de fyra berörda staterna avgör vem som ska bygga kärnkraftverket.

Westinghouse hoppas kunna leverera den nya reaktorserien AP 1000. Det är en reaktor på 1167 MW som är lika stor som svenska Forsmark 3 men betydligt modernare.

Fördelen med AP 1000 är enligt Westinghouse att den är modulbyggd och högt standardiserad. Alla viktiga moduler byggs på plats, några av dem stora som femvåningshus komplett monterade med rörledningar och annan utrustning.

Vid sidan av Litauen planerar även Polen att bygga minst ett eget kärnkraftverk vid Östersjön, förmodligen i närheten av Gdansk. I den nya nationella energistrategin svarar kärnkraften i framtiden för cirka 15 procent av elproduktionen. Bakgrunden är Polens stora beroende av kolkraft som i dag står för 90 procent av elproduktionen. Detta kolliderar med EU:s klimatstrategi som siktar mot en minskning av koldioxidutsläppen med 20 procent fram till 2020 jämfört med 1990.

Ytterligare ett skäl är att Polen vill göra sig mer oberoende av ryska energileveranser för att inte vara politiskt utpressbar. Samma sak gäller för Litauen och de andra baltiska staterna som fram till 1990/1991 ingick i Sovjetunionen.

–Vår frihet är inte mer än 20 år gammal. Vårt beroende av rysk energi ligger i praktiken fortfarande på 100 procent. Det skapar en känsla av osäkerhet, förklarade häromdagen Litauens president Dalia Grybauskaite i en intervju med tyska Frankfurter Allgemeine Zeitung.

–Vi är väl medvetna om att Ryssland ofta använder energin för att utsätta andra länder för politiskt press. Och därför är det helt avgörande att vi gör oss oberoende av denna energi.

Johan Hallén från Westinghouse säger att det är ett argument som löper som en röd tråd genom kärnkraftsdebatten i Öst- och Centraleuropa. Både Tjeckien och Slovakien planerar därför att bygga ut kärnkraften. Ny teknologi innebär dessutom att man får säkrare och modernare reaktorer än de som har flera decennier på nacken.

–Kärnkraft är framtidens energi. Den må vara riskfylld men vi kan inte upphöra att använda den utan måste se till att den blir säkrare, sa Slovakiens president Ivan Gasparovic under ett besök i Litauen i början av juni.

Ryssland har under tiden aviserat två nya reaktorer som alternativ till polska och baltiska kärnkraftverk. Statliga Rosatom planerar en reaktor i den ryska enklaven Kaliningrad och en i Vitryssland, enligt många bara för att förhindra byggandet av Visaginas och kommande polska reaktorer.

–Planerna bygger helt klart på Rysslands önskan om att ha en betydande del av energiförsörjningen i regionen, säger Johan Hallén medan Dalia Grybauskaite öppet talar om ”rysk strävan efter dominans”.