På löpbandet på gymmet efter jobbet tittar jag, med betoning på tittar, på tv-programmen i blickfånget. Utan textremsa och utan headset blir det spännande att ta del av samspelet och kommunikationen människor emellan. Erfarenhet lyser igenom - även i det tysta - i exempelvis TV4:s Förkväll där journalisten Elisabet Höglunds mimik avslöjar att hon är avsevärt mer durkdriven än sina två intervjuande kollegor som har samma ansiktsuttryck mest hela tiden och skrattar åt praktiskt taget allt sedan intervjupersonen öppnat munnen.
Det här med kommunikation är inte alltid så lätt. Även utbildade informatörer och erfarna pr-personer visar ibland förbluffande brist på vanlig respekt när de i telefonsamtal direkt utan artighetsfras börjar prata om något som för dem är det mest livsavgörande i arbetslivet.
Men hallå! Varför inte respektfullt unna sig en fråga om det går bra att störa en liten stund? Är personen så rädd för ett vrångt nej från journalisten så är det journalisten det är fel på. I så fall är det hon eller han som inte har lärt sig detta med vett och etikett i telefon.
Det finns mycket att vinna på att etablera en bättre kommunikation mellan maktens företrädare och maktens granskare - med det absolut inte sagt att vi ska tala samma språk och gå i samma ledband. Och som journalist måste jag ställa följdfrågor när informatören exempelvis använder en floskel som ”vi följer utvecklingen noga sekund för sekund”.
På tal om tv-program förresten. I dag är det på dagen exakt två år sedan som SVT:s Uppdrag granskning avslöjade köttfärsskandalen, ett nyhetsstoff som blev ett hett samtalsämne över hela Sverige. En hel del av butikscheferna på ICA hade behövt de mest erfarna medietränarna eller kommunikatörerna för att bemästra situationen. Både med och utan ljud på tv:n var det uppenbart att butikscheferna fastnade med en ohållbar köttfärsröra i brevlådan.
