Det här året har varit ett förfärligt år samhällsekonomiskt, i Sverige och i världen. I början av året föll internationell handel och alla länders industriproduktion som om det inte fanns någon botten. Sedan har fallet bromsats upp och en återhämtning kan skönjas.
De gigantiska stimulansåtgärderna från världens regeringar och centralbanker räddade det kapitalistiska systemet från haveri. Räddningen bestod av statsingripanden i en aldrig skådad omfattning. Det berodde inte på att världens regeringar blivit socialister utan för att de ville rädda systemet.
Nästa år kommer regeringar och centralbanker att försiktigt – mycket försiktigt – testa om finansmarknaden och det privata näringslivet kan stå på egna ben.
Man kommer sakta att ta bort kryckorna och låta marknaden hålla sig uppe med rullator. Klarar den av det vill man så fort som möjligt ta bort resten av stödet.
Men det kommer att ta tid och hela tiden finns risken för bakslag. Banker kommer att rapportera stora kreditförluster, en del banker går omkull, rop på mer statligt stöd kommer att höras – inte minst från dem som annars stolt pratar om konkurrens och en fri marknad.
Regeringar och centralbanker kommer att vara rädda för att dra bort stöden för tidigt. Nästa år spår de flesta bedömare att ekonomierna växer istället för att krympa. En sådan utveckling skulle normalt vara positiv för världens aktiemarknader.
Men sannolikheten för att en del av stimulansåtgärderna tas bort kommer att bromsa uppgången på börsen.
När det går dåligt för näringslivet stiger aktiekurserna, när det går bättre för företagen stiger inte kurserna lika mycket. Det är omvända världen och den får vi leva med ett tag till.
