Även om man inte läser om Petro China varje dag i västerländska medier, så var dess börsintroduktion 2002 mycket kontroversiell. I fjol tecknade det ett avtal om att köpa naturgas från Australien för 40 miljarder dollar under 20 år, det största exportkontraktet i landets historia. Under de senaste månaderna har det nämnts som en tänkbar köpare av problemtyngda BP.

Trots sitt marknadsvärde på 333 miljarder dollar är emellertid inte Petro  China världens mest värdefulla företag. Det statliga saudiarabiska oljebolaget Aramco skulle ha varit värt betydligt mer om det hade börsnoterats. Enligt saudiarabiska uppgifter har Aramco oljereserver på 264 miljarder fat olja, vilket motsvarar all olja i landet.

Kina har som jämförelse bara reserver på 16 miljarder fat olja. Landet har dessutom valt att dela upp sin oljeindustri på tre företag:

• Chinese National Petroleum Company, (CNPC), som är Petro Chinas moderbolag.

• Chinese National Offshore Company (CNOOC), som fått monopol på offshoreproduktion i kinesiska havsområden.

• Sinopec, som har sin huvudsakliga verksamhet inom raffinering och distribution av bensin och andra produkter.

CNPC och Petro China står tillsammans för 60, respektive 80 procent av olje- och gasproduktionen i Kina.

Den kinesiska oljeindustrin är ung i förhållande till den amerikanska och ryska. Det var först när geologerna började leta efter olja på de torra slätterna i norra Kina 1959 som det första gigantfältet, Daqing, hittades. Kommunistpartiets ordförande Mao ­Zedong beslöt att landet skulle bli oberoende av oljeimport ­genom att bygga ut fältet. I propagandan lyftes Wang Jinxi, eller Järnmannen, som han kallades, fram som en symbol för det nya Kina. Hans legendariska borrlag Nr 1205 borrade under primitiva förhållanden många av de mer än tusen borrhålen i Daqing. Fältet nådde sin högsta produktion först 1999, med 1,1 miljoner fat olja per dag.

Tillsammans med fälten Shengli och Huabei stod det för 80 procent av den kinesiska oljeproduktionen 1980, enligt Mikael Höök, vid Uppsala Universitet, som nyligen skrev en rapport om de kinesiska gigantfälten.

Kina blev inte bara självförsörjande på olja. Det exporterade också olja fram till 1993. Då hann konsumtionen ikapp, så att alla de tre miljoner fat olja per dag som producerades också användes inom landet.

Produktionen har fortsatt att öka till fyra miljoner fat per dag 2009, men konsumtionen har ökat ännu snabbare. Den är nu dubbelt så hög, åtta miljoner fat olja per dag.

Den kinesiska oljeindustrin var länge mycket ineffektiv. På en studieresa till Norge på 80-talet fick CNPC höra att norrmännen bara behövde 80 000 anställda för en oljeproduktion som var nästan lika hög som den kinesiska. CNCP hade då 1,4 miljoner ­arbetare och ansvar för 700 000 pensionärer.

Kina låg samtidigt i förhandlingar om att bli medlem i världshandelsorganisationen WTO. Det skulle då bli tvunget att öppna sin inhemska marknad för konkurrens. Regeringen beslöt, efter långa förhandlingar i kommunistpartiet, att bilda Petro­China 1999. Det skulle vara ett modernt, integrerat oljebolag som skulle kunna konkurrera på lika villkor som Exxon, Shell och BP.

Petro China fick med sig kron­juvelen, Daqingfältet, och gasledningar som transporterar 84 procent av naturgasen i Kina. Det tog med sig 500 000 av CNCP:s anställda vilket fortfarande är fyra gånger mer än vad Exxon har. ­Företaget skulle dessutom som det första statliga industribolaget börsnoteras för att få ­kapital till en internationell expansion. Börsintroduktionen skedde i april 2000 i Hong Kong, Shanghai och som depåaktier i New York. Förhoppningen var att tio procent av aktierna i företaget skulle ge 10 miljarder dollar.

Men tidpunkten för börsintroduktionen var olycklig. 1998 hade oljepriset rasat till sin lägsta nivå på många år och var bara tio dollar per fat.

– Om oljepriserna är på väg ned, vem är i så fall intresserad av ett uppsvullet, statligt olje­bolag som är beroende av ett åldrande oljefält för mer än hälften av sin produktion, undrade Hong Kong-tidningen The Street.

Till sist gav introduktionen bara 2,9 miljarder dollar.

Men oljepriset vände uppåt. 2002 läste den kände investeraren Warren Buffet igenom PetroChinas årsrapport och drog slutsatsen att företaget var undervärderat. På två år köpte han aktier för 488 miljoner dollar.

2007 hittade företaget det största nya kinesiska oljefältet på 50 år i Bohai-bukten, med uppskattningsvis 7,5 miljarder fat olja. Samtidigt såldes ytterligare 3,7 procent av aktierna i en emission på Shanghaibörsen. Efterfrågan var så stor att marknadsvärdet för Petro China tredubblades. En kort tid var företaget värt mer än 1 000 miljarder dollar.

Warren Buffett passade på att sälja sina aktier, som nu var värda fyra miljarder dollar.

Mer från artikelserien: