Drömmen har handlat om att tro att arbetarna i andra länder skulle stå för de norska pensionerna och välfärden. Att de norska oljeinkomsterna skulle plöjas ner i aktier och obligationer som i genomsnitt skulle ge en avkastning på fyra procent varje år. I fjol var avkastningen -23,3 procent på oljefondens aktier och obligationer.

– Det gick bra de första tio åren. Då låg avkastningen i genomsnitt på 4,3 procent. Men räknar vi med fjolåret är vi nere i avkastning på en procent för hela perioden, säger centralbankschefen Svein Gjedrem, som är den som har ansvaret för oljefonden.

Oljefonden, eller Statens pensionsfond - Utland, som den döpts till, etablerades för att de norska oljeinkomsterna under några år har varit så stora att den inhemska ekonomin inte skulle klara av att de investerades i Norge. Oljefonden leds av Yngve Slyngstad. Han tog över samtidigt som oljefondens mandat ändrades, så att andelen aktier ökades från 40 procent till 60 procent.

Slyngstad och hans anställda har köpt aktier för brinnande livet under hela 2008. Hela den summan som regeringen överförde till fonden i fjol, 384 miljarder kronor, har använts till aktier. Men värdet på aktierna har fallit så snabbt att aktieandelen fortfarande inte kommit över 50 procent. Resten är obligationer.

– Vi har gjort historiskt stora köp av aktier. 40 procent av de aktier vi äger har köpts 2008, säger Yngve Slyngstad.

Varken han eller centralbankschefen vill tala om att fonden gjort en förlust. Det är bara om allt som finns i fonden hade sålts vid årsskiftet som 633 miljarder kronor hade förlorats. Andelen som fonden äger i 7 000 företag runt om i världen har ökat till i genomsnitt 0,77 procent.

Yngve Slyngstad erkänner att hans investerare inte gjort något bra jobb.

– Den extra avkastning som uppnåtts, utöver de index som vi jämför oss med, är på 0,04 procent under den tid fonden existerat.

På obligationssidan gick det riktigt illa. Där låg fondens förvaltare 6,6 procent lägre än den referensportfölj de jämförs med. Han förklarar det dåliga resultatet med att förvaltarna köpt för likartade obligationer. Det gäller framförallt amerikanska pantobligationer med säkerhet i fastighetsmarknaden. Detta är obligationer som har en högre säkerhet än så kallade subprimelån.

I början av 2008 hade oljefonden 120 miljarder kronor i sådana obligationer. En stor del av dessa obligationer går idag inte att sälja och det är därför svårt att beräkna hur mycket de sjunkit i värde.

Förvaltningen av obligationer skedde tidigare enbart med externa förvaltare. Nu stramas mandaten åt och en egen expertis byggs upp.