Givetvis är det inte bra om institutionella placerare försöker smita undan från sitt ägar- ansvar. AMF:s agerande blir märkligt med den ägarmodell som finns i Sverige i dag och det är underligt om de stora inte ställer upp i valberedningen.
Samtidigt sätter detta ljuset på hur ledamöter till valberedningar faktiskt väljs och hur grupperna sätts samman.
Kanske kan intresseorganisationen Aktiespararna få gehör för idén om att välja valberedning på vårens bolagsstämmor, i stället för som nu under tredje kvartalet. Då skulle valet av valberedning kunna ske öppet och synpunkter på vilka som borde ingå kunde framföras av andra aktieägare. I stället för att man, som i dag, får ett pressmeddelande med ett antal ledamöter som representerar de största ägarna.
Därtill kanske man kunde minska risken för att få de som kuppar sig in i valberedning genom att se till att vara den största ägaren ett visst datum, eller omvänt att en storspelare säljer av för att komma undan.
Ägandet är det enda sättet att kvalificera sig och det är en märklig ordning, anser vd Günther Mårder. Han menar att utgångspunkten för att sitta i en valberedning borde vara att ha engagemang, brett kontaktnät och branschkunskap.
För visst är det så. Valberedningens sammansättning speglar ju så småningom hur styrelsen kommer att se ut. Bredden på ledamöterna till bolags- styrelsen blir aldrig bredare än valberedningens kontaktnät.
Så en annan sida av det utbredda institutionella ägandet och deras dominans i bolagens valberedningar är faktiskt att underlaget till styrelserna, genom deras kontaktnät, blir ganska smalt. Om mångfald i styrelserna är önskvärt, borde detta även synas i valberedningarnas sammansättning.
