Läget anses utomordentligt allvarligt; kanske till och med värre än efter USA-banken Lehman Brothers konkurs på hösten 2008. Då gällde det främst att rädda banker i Europa; nu gäller det att rädda både länder och banker. Då fanns det fortfarande pengar i statskassorna; nu är många statskassor tomma.

Efter förra helgens möten presenterades inga lösningar, trots att det var utlovat. Man blev helt enkelt inte överens på viktiga punkter. I stället kallades till de extraordinära möte som inleds i dag med regeringscheferna (alla 27 regeringschefer och de 17 från euroländerna). Det planerade Ekofinmötet mellan finansminstrarna ställdes dock in i går.

Efter söndagens toppmöte gjorde Frankrikes Nicolas Sarkozy, Tysklands Angela Merkel och EU- kommissionens ordförande José Manuel Barroso uttalanden som andades viss optimism. I dag får vi se om den optimismen var befogad, eller om det bara var ”politisk regndans”.

Vad krispaketet konkret innehåller vet vi alltså inte. Av olika uttalanden och positioneringar kan man dock skönja huvuddragen i paketets olika delar.

• En radikal nedskrivning av Greklands statsskuld, utöver de 21 procent som redan beslutats, ingår i paketet. Det har talats om en nedskrivning med 50–60 procent i ordnande former, för att Grekland ska få en rimlig möjlighet att undvika en okontrollerad statsbankrutt. Problemet är att även med en så radikal nedskrivning skulle Grekland ligga kvar med en statsskuld på 120 procent av BNP (samma nivå som Italien).

• Sårbara banker, som lånat ut mycket pengar till Grekland, måste skyddas från smittan av en grekisk skuldnedskrivning. Banker måste stärka sin kapitalbas, det vill säga öka sitt egna kapital för att bygga ”stötdämpare” i balansräkningarna. Beräkningar som läckt ut från den nya europeiska bankinspektionen (EBA) nämner att behovet av nytt kapital uppgår till över 100 miljarder euro. I första hand ska dessa nya pengar komma från privata källor (aktieägarna). I andra hand blir det enskilda regeringars ansvar att via riktade nyemissioner bidra med kapitalet. Som en sista nödlösning skulle den existerande krisfonden European Financial Stability Facility (EFSF) kunna hjälpa till.

• Krisfonden EFSF har i dag en utlåningskapacitet på 440 miljarder euro, som hittills reserverats för att hjälpa krisdrabbade euroländer. Om EFSF nu ska kunna hjälpa både länder och banker måste fonden kraftigt förstärkas. Det är här som det verkar finnas fortsatt oenighet, mellan Tyskland och Frankrike. Varken Angela Merkel eller Nicolas Sarkozy vill belasta sina offentliga finanser med nya stora åtaganden. Lösningen som har nämnts skulle kunna vara att med någon form av hävstångskonstruktion förstärka EFSF:s kapacitet till över 1000 miljarder euro.

• Europeiska centralbanken (ECB) får en fortsatt mycket viktig roll i skuldkrisens lösning. I första hand blir ECB:s uppgift att se till att det finns tillräckligt med likviditet i det finansiella systemet för att undvika en ”härdsmälta” av den typ som hotade efter Lehman Brothers konkurs på hösten 2008.

De här delarna i krispaketet hänger nära samman och påverkar varandra. Ingenting är färdigt förrän allt är färdigt, brukar det heta i en sådan här förhandling.