Demonstrationen Occupy Wall Street pågår i USA. Här håller en person upp en skylt i Zucotti Park nära New Yorks finansdistrikt. Demonstranterna, som bara verkar bli fler, vänder sig mot bankräddningen 2008, tvångsutmätningar och hög arbetslöshet.
Frustrationen var stor. Den förväntade mediebevakningen hade uteblivit. Istället hade Occupy Wall Streets födelse och första stapplande steg varit en händelse som främst engagerat användare på sociala medier som Twitter. Och i den nyintagna hemmaplanen Zuccotti Park, beläget bara ett stenkast ifrån Wall Street, grymtades det elakartade ord om köpta mediehus som rapporterade i näringslivets favör.
En sammandrabbning med polisen på Brooklyn Bridge förändrade allt.
Plötsligt var den nykläckta organisationen och missnöjesyttringarna på allas läppar. Och även om det genast stod klart att åsikterna spretade kraftigt bland anhängarna i Zuccotti Park, så var det framför allt två punkter som lockade till uppslutning:
Att allmänheten på Main Street hade lämnats vind för våg trots att de hade räddat Wall Street under finanskrisen samt att de rika enbart blev rikare. Det dröjde inte många dagar innan slagorden ”We are the 99 percent” fick fäste runt om i världen. Plötsligt fanns det till och med ett Occupy Hagsätra.
Sedan kom uppstädningen av Zuccotti Park och förändrade, om inte allt, så väldigt mycket.
I och med borgmästare Michael Bloombergs beslut att förbjuda sovsäckar och presenningar i parken förlorade Occupy Wall Street i ett drag sin viktigaste plats. Initialt tycktes inte det spela någon större roll. Protesterna fortsatte, inte minst några dagar senare då rörelsen firade en månad och försökte hindra New York-börsen från att öppna. Strax därefter stod det dock klart att det som börjat lyfta och till och med flyga fått rejält med grus i maskineriet.
Även om flera Occupy-rörelser runt om i USA fortsätter att göra väsen av sig har en ansenlig mängd kraft förlorats. Organisationens åsikter och agenda är inte heller längre ett givet samtalsämne hos allmänheten, även om missnöjet mot den ekonomiska verkligheten i USA är allt annat än ny.
Samtal har pågått i flera år om hur de allra mest förmögna har gynnats av ett system som främjar generösa löner, bonusar och skattelättnader, samtidigt som Average Joe mer eller mindre stått och stampat på samma fläck i årtionden. Ett av skälen till att det inte har gjorts något åt saken tidigare är att det inte är fult att bli rik i USA. Vill Occupy Wall Street åstadkomma en verklig förändring och förändra den bilden för gott kan borgmästare Michael Bloomberg ha gett dem en ypperlig chans.
Flertalet undersökningar pekade på att allmänheten, i precis samma veva som den nattliga räden i Zuccotti Park genomfördes, hade börjat vända ryggen mot rörelsen. Invånarna i New York klagade bland annat på att det luktade illa vid parken, att det förekom lösdriveri och drogmissbruk samt att rörelsen saknade poäng eftersom den inte hade några konkreta mål. Det sistnämnda är en åsikt som även dryftats gång på gång nationellt.
Fortfarande kan Occupy Wall Street ses som en spretig organisation där allt missnöje som finns kan ta plats, oavsett om det gäller transexuellas rättigheter, att biblioteken försvinner eller snedfördelningen av pengarna. Men med den kunskapen som finns på bordet och vetskapen om att nyhetens behag till viss del har lagt sig bland invånarna kan det nu vara läge att ta ett steg tillbaka, analysera situationen och försöka finna en ny väg framåt.
Historien är full av exempel på rörelser som först väckt sympati och intresse men sedan marginaliserats och tappat i kraft. För att undvika att så blir fallet med Occupy Wall Street menar många att det bästa som organisationen nu kan göra är att försöka frångå sina principer och samlas under mer ordnade former - allt för att försöka mejsla fram konkret agenda, en slags produkt som kan lanseras och som kan ta tillvara på allt det missnöje som finns.
Det har till och med pratats om man bör bilda ett slags anti-Tea Party. Rörelsen, som började som gräsrotsdemonstrationer mot skatter, växte på bara några månader till ett nätverk över hela USA. Under demonstrationerna syntes främst en ilska mot budgetunderskotten, mot Barack Obamas påstådda socialistiska agenda och misstänksamhet mot statsmakten - åtminstone det sistnämnda har djupa rötter i amerikansk politisk historia.
Flera republikanska politiker anammade Tea party-agendan, men efter hand har det visat sig att en hel del ledamöter i kongressen slutat kämpa för deras sak. Det är inte alls säkert att rörelsen kommer att förbli lika stark i valen 2012.
Skulle Occupy-rörelsen skilja sig från Tea Party-rörelsen? Inte säkert. Dessutom saknar Occupy Wall Street, som det ser ut nu, någon tyngre finansiell uppbackning som är nödvändig om ett större pr-maskineri ska vevas igång.
Snart kommer vintern. Och med en redan förminskad entusiasm kring att demonstrera kan det vara läge att smida medan järnet är varmt. Möten för att finna en framtid pågår just nu i New York och rörelsen kommer vad att leva vidare, troligtvis med intensifierade protester ju närmare valet vi kommer. Men vill man bevisa de mest elakartade kritikerna fel - de som menar att rörelsens anhängare enbart är knarkande luffare som inte har något bättre för sig - kan det vara läge att finna en väg innan presidentfajten rullar igång på allvar.



