Det positiva först. Carl-Henric Svanberg är så nära en näringslivets Zlatan vi kommer i Sverige. Överskattad tycker en del, men med sitt odiskutabelt solida cv, solbrända tennistränarlook och välsmorda munläder går han hem hos både fabriksarbetare, analytiker och statschefer. Det var därför BP värvade honom till positionen som chefshandskakare och handelsresande i lobbying och miljöretorik.

Och vad gjorde då denna pr-begåvning när det plötsligt blev match på allvar?

Stannade i omklädningsrummet. Det hann gå en hel månad efter oljekatastrofen innan Svanberg ens öppnade munnen. Att hänvisa till en intern arbetsordning (”Vi kom överens om att Tony tar alla frågor”) håller helt enkelt inte när det handlar om oljebranschens motsvarighet till den 11 september. Obama skickade inte fram en minister utan åkte själv ned för att se eländet med egna ögon och – lika viktigt – för att synas.

Man kan vända på frågan. Om Svanberg, som lyfter 8,5 miljoner kronor om året, ändå hade tänkt smyga bakom kulisserna till och med när han som bäst behövdes, varför tog han jobbet? Man kan bara hoppas att någon dålig pr-rådgivare hos BP ligger bakom strategin att sätta munkavle på svensken.

Men värre än tystnaden var nästan sättet Svanberg bröt den på. Det skedde när en paneldebatt på en miljökonferens lades ut på Youtube. Klippet visar en avspänt skrattande Svanberg, som till att börja med fick inställsamma ryggdunkningar från panelkollegorna och utfrågaren för att han överhuvudtaget dykt upp. Han började med ett inlägg som gick ut på hur han efter krisåren på Ericsson räknat med att BP-jobbet skulle bli ”en lugnare resa”.

Samla de anhöriga till katastrofens elva dödsoffer eller de som bor längs Louisianas kust och fråga: hur många känner med BP:s ordförande för att han tvingas boka av sin eftermiddagstennis och hugga i på jobbet – räck upp en hand?

Plötsligt framstod Carl-Henric Svanbergs patenterade leende som ett känslokallt flin, som kan visa sig bli lika svårt att tvätta bort som oljan på fåglarnas fjäderdräkter.

Nästa gång Svanberg uttalar sig sker alltså genom att SvD Näringslivs påpasslige reporter Olle Zachrison söker upp honom på en sömnig investmentbolagsstämma. Även om han säger rätt saker är det för lite, för sent.