Barack Obamas förslag för budgetåret 2012, som formellt börjar den 1 oktober, rullade ut från tryckpressarna i går morse. Den blå luntan innehåller utgifter på 3730 miljarder dollar med krympningar i runt 200 federala poster.

Det är en blandning av besparingar och utgiftsökningar (investeringar på Obama-språk). Det blir således neddragningar i demokratiska favoritprogram som lokala sociala aktiviteter och energibidrag till låginkomsttagare och höjningar av anslagen till utbildning med bland annat 100000 nya matte- och naturvetenskapslärare, FoU, grön energi, utbyggt internet.

På inkomstsidan föreslår administrationen en begränsning av skatteavdragen för höginkomsttagare, strypning av subventionerna till olje- och gasindustrin, och vidare utgår man från att skatteuppgörelsen i december endast gäller i två år framåt med en automatisk höjning vid årsskiftet 2012–13.

Men parallellt fortsätter striden om de resterande månaderna av innevarande budgetår. Underskottet beräknas nu uppgå till 1650 miljarder dollar eller 11 procent av BNP, vilket är det högsta talet sedan andra världskriget. Obamas rådgivare framhåller dock att underskottet sjunker från nästa år och hamnar på rimliga 3 procent av BNP 2017.

De nyinvalda republikanerna har satt upp målet att skära 100 miljarder dollar detta år, men har ännu inte lyckats. Problemet kan sammanfattas dels i att det bara är runt 15 procent av budgeten som är rörlig, dels att folk i allmänhet inte gillar tanken på rejäla krympningar i pensioner och äldresjukvården och inom partiet råder oenighet om huruvida försvarsutgifterna kan bantas.

En principiell invändning mot Obama är att han inte lyssnat till rekommendationerna från budgetkommissionen som tillsattes på hans initiativ. I slutrapporten (som det i och för sig rådde oenighet kring) skrevs besk medicin ut, som att höja pensionsåldern och skära i den allmänfinansierade sjukvården. Skälet till Obamas försiktighet är att han inte ville bli den som går ut först, utan att han nu inväntar drag om impopulära neddragningar från oppositionen.

Jämförelser görs med tidigare presidenter i liknande läge, alltså med ideologiska motståndare i ena eller båda kamrarna i kongressen. Senaste praktexemplet var 1994–95 när republikanerna tvingade fram en konfrontation med Bill Clinton. Trätoämnena förblir i princip desamma: storleken på den offentliga sektorn, farhågorna om bankrutt för pensionssystemet Social Security, de gigantiska försvarsutgifterna. Vad som gör det hela knivigare just nu är baksmällan efter finanskrisen, den höga arbetslösheten och underskott i delstaterna.

Standardkritiken igår kan sammanfattas i följande kommentar av Fred Barnes i konservativa The Weekly Standard:

–Betänk detta: Obamas totala besparingar under tio år är mindre än ett enda års underskott. Patetiskt.