Kina tänker upprepa sitt tillväxt mirakel i Afrika. I Zambia ska en hel kinesisk stad byggas. Det är Kinas första ekonomiska frizon utanför hemlandet.

Bakom mutontoträd med lövkronor, som cirrusmoln på nålar i bushen, sticker en vit plåtskylt upp ur den röda afrikanska jorden: ZCCZ, Zambia-China Economic & Trade Cooperation Zone, står det.

Skylten är vid vårt besök i Zambia det enda synliga spåret av vad som ska bli kinesiska kontorskomplex, exportindustrier, bostadsområden, sjukhus och skolor.

Kina har köpt 41 kvadratkilometer mark i Chambishi i Zambias gruvdistrikt Kopparbältet samt en filial på 5 kvadratkilometer vid huvudstaden Lusaka. Det här området ska bli Kinas första ekonomiska frizon utomlands.

Kinas eget ekonomiska mirakel inleddes 1978 med fyra ekonomiska zoner. Den mest kända, Shenzhen, växte under 30 år från ett fiskeläge till att bli fastlandets kanske rikaste stad med tio miljoner invånare och glittrande skyskrapor.

Som mycket annat lanserades ZCCZ under det epokgörande kinesisk-afrikanska toppmötet i Peking 2006.

President Hu Jintao lovade ledarna för 48 afrikanska stater att Kina skulle skapa tre till fem ekonomiska zoner i Afrika inom tre år.

Sedan dess verkar det ha utbrutit en huggsexa bland de afrikanska ledarna eftersom antalet planerade zoner enligt källor har växt till minst tio. Vart och ett ska drivas av ett kinesiskt statligt bolag.

I Zambia är det metalljätten CNMC, som redan tidigare var etablerad i Chambishi. Förhoppningarna är högt ställda.

Zonerna ska bli ”noder för Afrikas ekonomiska framåtskridande, en avgörande del av Kinas stora plan för Afrika och hela utvecklingsvärlden” skriver forskaren Martyn Davies i boken China Into Africa. Kina vill ge Afrika vad 50 år av västerländskt bistånd misslyckats med: industrialisering.

Det är lätt att förstå afrikanernas entusiasm. Årtionden av vanstyre har gjort att Zambia i dag är fattigare än vid självständigheten 1964. Detta trots miljarder i bistånd från väst. Bara i  fjol gav Sverige 350 miljoner kronor till Zambia via Sida.

Kina har lovat att zonen ska skapa minst 8 000 zambiska arbetstillfällen. I Zambia, där det bara existerar 400 000 formella jobb på 12 miljoner människor, vore det gudasänt.

Finanskrisen har slagit hårt mot Afrika, även om viss återhämtning skett i Zambia under sommaren, enligt en färsk rapport från Internationella valutafonden (IMF). Medan kopparpriserna har dykt har undernäring bland småbarn i Zambias gruvdistrikt ökat med 15–20 procent enligt World Food Program. Alla gruvbolag skär ner, med ett undantag.

– Kineserna ökar sina investeringar. De är vänner i alla väder, säger gruvminister Maxwell Mwale och tittar ut på en stor panel i ädelträ med kinesisk kalligrafi han har på tjänsterummet i Lusakas regeringspalats.

Tack vare Kinas gigantiska stimulanspaket köper landet mer koppar än någonsin. Mwale gör klart att han ser Kina som Zambias framtid.

– Problemet är att folk är rädda för förändring. De skräms av kinesernas flit. Men jag beundrar deras arbetsmoral, säger han.

Över hela Afrika lånar nu Kina ut stora summor pengar för infrastrukturprojekt. I Zambia är Kina med och finansierar vattenkraftsprojekt värda flera miljarder.

Dammarna kommer att byggas av kinesiska bolag enligt politiken att lånen måste gynna kinesisk industri så mycket som möjligt. Elektriciteten ska främst serva gruvindustrin och inte minst fabrikerna i zonen, trots att 60 procent av stadsborna saknar tillgång till el.

IMF har varnat för att flodvågen av kinesiska lån riskerar att begrava Afrika under ett nytt skuldberg.

Detta är bara en droppe i ett hav av oro över Kinas växande närvaro i Afrika. För trots politikernas entusiasm har Zambia blivit en provkarta över allt som kan gå fel för Kina i Afrika.

Den populistiska oppositionsledaren Michael Sata lyckades nästan vinna de två senaste valen på ett våldsamt antikinesiskt budskap. Sata fördömer billig import av skräpprylar från Kina och menar att landet koloniserar Afrika.

Extra provocerande är de kinesiska företag som sprider sig runtom i Afrika och bara anställer kineser.

Kinesiska bönder flyttar till Afrika och börjar konkurrera med lokalbefolkningen om att sälja grönsaker och snacks. Satas framgångar i opinionen fick den dåvarande kinesiska ambassadören att hota att bryta med landet.

När CNMC tog över gruvan i Chambishi 1998 hyllade lokalbefolkningen företaget som hjältar. Men nu betraktar de kineserna som ”unikt brutala och exploaterande med all­deles för nära relationer till den zambiska staten”, enligt en oberoende studie av kopparindustrin.

– Jag hatar kineser, säger Justina Mulumba.

Hennes son Thomas var ett av offren i landets värsta industriolycka. 46 arbetare dog när en kinesisk sprängmedelsfabrik i Chambishi exploderade. Det har gått tre år men Justina Mulumba har varken glömt eller förlåtit.

– De skickade dit arbetarna utan träning. De utnyttjade dem som slavar och när arbetarna försökte varna att det var farligt så ­lyssnade de inte. Det fanns ingenting kvar av Thomas att lägga i graven, säger hon och börjar gråta.

2006 skottskadades sex arbetare när en protest mot de kinesiska cheferna urartade. Ingen har ännu gripits för skotten. I stället klagar boende i Chambishi över att säkerhetspolisen trakasserar dem som vågar protestera.

Zambia är en demokrati med yttrandefrihet. Men polisens agerande i zonen påminner mer om kommunist-Kina.

Men pratar man med facket på CNMC:s gruva så blir bilden annorlunda. Efter sju års kamp lyckades arbetarna att organisera sig. Därefter ökade lönerna med 100 procent på tre år.

– De är kommunister och vana vid att facket ska vara en del av ledningen. Men när man säger åt dem vad som står i kollektivavtalet så förstår de. Problemet är att Zambias regering inte ger kineserna några riktlinjer eftersom de är desperata att locka investerare, säger en fackrepresentant som SvD talar med.

Kinas ambassadör i Zambia, Li Qiangmin, säger att de lärt sig av sina misstag.

– Ärligt talat: Vi hade problem i början och misstag begicks. Nu uppmanar vi kinesiska företag att inte bara fokusera på pengar och umgås mer med zambierna, säger Li.

Han säger att löner och arbetsförhållanden i CNMC:s gruva inte skiljer sig från konkurrenternas. Men statliga storbolag håller hög klass även i Kina.

De flesta kinesiska företagare i Afrika är däremot privata eller semi­privata. Och överallt dit de kommer anklagas de för miljöförstöring och för att betala svältlöner.

På ett hotellbygge i Lusaka berättar den kinesiska chefen att de betalar ­okvalificerade afrikanska arbetare mindre än en dollar om dagen – det är under FN:s fattigdomsgräns.

– Vårt budskap är att Kina inte är här för att tjäna pengar. Vi är här för att bistå Afrikas ekonomiska utveckling, insisterar ändå ambassadör Li Qiangmin.

– Européer är nervösa för att vi är på deras hemmaplan. De gillar inte att Kina kommer hit med teknik och kapital och gör det bättre, säger han.

Samtidigt i Chambishi har John Schtanda tillsammans med resten av sitt gäng slagit läger i ett vindskydd i majsfältet vid ZCCZ:s skylt. John Schtanda är en arbetslös 16-åring med bar överkropp och tom blick.

På frågan vad han sysslar med svarar han ”changanya”, ett uttryck på bemba-språket som betyder att han gör vad som helst för pengar: stjäl, ­småjobb, vad som helst. Han har ingen aning om vad zonen är för något. Men blir den verklighet skulle John kunna byta sin misär mot ett industrijobb.