Trots tuffa reformer och sparkrav, och trots att man hinkat in hundratals miljarder i räddningslån till krisande euroländer, så fortsätter eurokrisen att sprida sig som en farsot från Grekland till andra, större euroländer och hotar att försätta både banker och stater i bankrutt.

I går tvingades Spanien kasta in handduken och formellt be om 100 miljarder euro i krislån från eurokollegorna för att rädda sina kraschande banker. Även Cypern tvingades sent på måndagseftermiddagen be EU om hjälp.

Och från Italien varnade ställföreträdande premiärministern Mario Monti att om inte EU inte har något bra att annonsera efter EU-toppmötet som startar på torsdag i Bryssel, så kommer finansmarknaderna att gå bärsärkagång mot både Madrid och Rom.

Kreditvärderingsinstitutet Moody’s värderade i helgen skoningslöst ner 15 europeiska storbanker, bland dem självaste ikonen för stabilitet: Deutsche Bank.

Så även om snart vartenda toppmöte sedan över två år benämnts som det mest ödesmättade, varje förslag som det mest nödvändiga och varje ny krisvända som den mest hotfulla, så är allt detta sant - även denna gång. EU, och främst euroländerna, måste visa världen att de står enade och att de har en plan för att återställa förtroendet för den skamfilade gemensamma valutan euron.

Frågan är om det finns sådan enighet.

Europeiska rådets permanente ordförande, belgaren Herman Van Rompuy, väntas på mötet lägga fram en så kallad färdplan för eurons framtid, som tros innehålla främst tyska krav på en bankunion och fiskal samordning (läs: mer budgetdisciplin), men också kontroversiella och praktiskt och politiskt svårgenomförbara element som gemensamma skattebaser (en folkvald regering får svårt att förvara för sina väljare att den inte kan röra skatterna) och gemensamma budgetregler.

Europeiska ledare har redan tidigare sagt att bland det första de måste ta itu med är bankerna, och reda ut sambandet mellan dåliga banker och bankaffärer, och skuldsatta regeringar.

Den nya bankunionen skulle innehålla skarpa regler om exempelvis insättningsgarantier för europeiska bankkunder, och nya övervakningsorgan som ska förhindra att bankerna spekulerar för vidlyftigt. Förtret kan uppstå på frågan om huruvida alla EU-länder eller bara euroländerna ska sluta upp.

Storbritannien har gjort klart att man inte vill låta Brysselbyråkrater och andra länder försöka styra över EU:s största finansmarknad: London.

Tyskland, som är euroområdets rikaste och ekonomiskt stabilaste land, är fortfarande helt emot planerna på så kallade euroobligationer, alltså att alla länder gemensamt lånar pengar på finansmarknaderna och går i borgen för varandras lån - i alla fall till dess att man fått garantier för att alla euroländer kommer att föra en ekonomiskt ansvarsfull politik.

Allt fler experter, som exempelvis helt nyligen IMF-chefen Christine Lagarde och amerikanske multimiljardären George Soros, menar att euroobligationer är enda sättet att stoppa krissmittan från Grekland. Men Tyskland vägrar.


• Soros: ”Merkel leder Europa på fel väg”

Men stats- och regeringscheferna kommer säkerligen komma överens om hela eller delar av den tillväxtpakt med 130 miljarder euro som ska gå till jobbskapande och nya projekt, som den nye franske presidenten François Hollande har propsat på vid sidan av nedskärningspolitiken.

Grekland slipper denna gång att få bannor: på måndagen annonserade Aten att premiärminister Antonis Samaras inte kommer. Han opererades i ett öga över helgen och ska återhämta sig. Finansminister Vassilis Rapanos kan inte träda in i hans ställe, eftersom även han är sjuk: han har lagts in på sjukhus med magsmärtor.