Han beskrivs gärna som hövlig, litet stel och korrekt ända ut i fingerspetsarna. I personaltidningen som kom ut i förra veckan citeras han utförligt: ”Företagsledare är förebilder. Vår uppgift är att främja värderingar.”

Tidningen hade inte mer än landat i personalens brevlådor förrän Postchefen Klaus Zumwinkel, länge en av Tysklands mäktigaste och mest respekterade företagsledare, blev föremål för en spektakulär skatterazzia.

Det var i morgontimmarna för en vecka sedan som ett dussintal åklagare specialiserade på skattebrott slog till mot Zumwinkels villa i en förnäm förort utanför Köln. Medierna hade uppenbarligen tipsats i förväg. På tv kunde en chockad nation se hur åklagare bar iväg kartonger med handlingar och sedan i en svart limousin förde Zumwinkel till förhör.

Klaus Zumwinkel är en veteran i tyskt näringsliv. I snart två decennier har han stått i spetsen för Deutsche Post, världen största post- och logistikkoncern. Han har varit rådgivare åt förre förbundskanslern Gerhard Schröder och nu åt Angela Merkel.

Fallet är desto djupare. Zumwinkel har inte bara avgått som chef för Deutsche Post utan också lämnat sitt styrelseuppdrag vid Deutsche Telekom, Europas största telekomkoncern. Han avstår från sin lön och and­ra arvoden. Och han har blivit en symbol för girighet, för en klass av ­företagsledare som sägs ha förlorat känslan för att lagar ska följas.

–Förtroendet för marknadsekonomin och vårt samhällssystem urholkas, varnar nu finansminister Peer Steinbrück.

Efter flera år av sjunkande real­löner, sänkt a-kassa och höjda patientavgifter finns det inget som retar upp tyskarna mer än företagsledare som kammar hem skyhöga löner medan löntagarna ska dra åt svångremmen.

Som särskilt motbjudande betraktas att Zumwinkel inte bara var ytterst välavlönad utan också förfogar över en stor privat förmögenhet ­sedan hans far för många år sedan sålde flera stora varuhus och en livsmedelskedja till detaljhandelsbjässen REWE.

Men klart står också att Zumwinkel bara är toppen på ett isberg. Åklagarna i Bochum, en specialenhet som med en blandning av rädsla och beundran beskrivs som landets mest hårdnackade, planerar tillslag mot minst 700 misstänka – enligt medierna i första hand företagsledare men också kända idrottsmän och artister.

Historien bakom Zumwinkels fall är rafflande. Utgångspunkten är en cd-skiva med hemliga uppgifter om LGT-banken (som ägs av furstefamiljen) i Liechtenstein och dess kunder som tyska underrättelsetjänsten Bundes­nachrichtendienst BND fick tillgång till för över två år sedan.

Liechtenstein är sedan länge i fokus för underrättelsetjänster från hela världen som misstänker att inte bara maffian och kokainkartellerna utan också terrororganisationer tvättar sina pengar i det lilla fursten­dömet. När BND erbjöds att köpa hemligt material från LGT tvekade man alltså inte en sekund. För nästan 40 miljoner kronor bytte cd-skivan ägare.

Materialet visade sig innehålla uppgifter om avancerad skatteplanering och om hundratals miljoner kronor som smusslats förbi de tyska ­skattemyndigheterna. I Zumwinkels fall rör det sig sannolikt om minst 100 miljoner kronor som placerats i en stiftelse i Liechtenstein som skapats enbart för att gömma undan pengarna.

Liechtenstein har nu hamnat i strålkastarljuset. Arvfursten Alois von und zu Liechtenstein beskyllde i tisdags Tyskland för en attack mot furstendömet som ”strider mot den demokratiska rättsstatens principer”. Tyskland gör sig skyldigt till häleri när det köper material som stulits från en bank, dundrade kronprinsen.

Indignationen är begriplig. Liechtensteins enda inkomstkälla av betydelse är dess hermetiskt slutna banker och stiftelser som enligt uppskattningar förvaltar 1 300 miljarder dollar, över 8 000 miljarder kronor.

Sammanlagt beräknas skatte­paradis och så kallade offshore-finanscentra som Liechtenstein, Monaco, Andorra, Kanalöarna och Singapore förvalta 4 000–6 000 miljarder euro, 37 000–58 000 miljarder kronor.

Pressen på skatteparadisen är enorm och många har öppnat sig för samarbete. När OECD för två år ­sedan publicerade en uppmärksammad lista på så kallade icke-kooperativa länder bestod den av sju länder. Idag finns bara tre kvar: Liechtenstein, Andorra och Monaco.

–Överdriven banksekretess och bristande utbyte av information om utländska skattesmitare är kvarlevor från en annan tid och bör inte förekomma i relationerna mellan demokratiska samhällen, kritiserade i tisdags OECD-chefen Angel Gurria med hänvisning till den tyska skattehärvan.

Liechtenstein låter sig inte hotas. Visserligen pågår förhandlingar med EU om ett bedrägeriavtal. Men när det gäller banksekretessen och de ­generösa reglerna för stiftelser, själva grundvalen för furstendömets ställning i finansvärlden, hugger EU och OECD i sten.

Somliga tror att det är just därför som fallet Zumwinkel slagits upp så stort av myndigheterna i Tyskland. Kommer man inte åt Liechtenstein med förhandlingar, lyder argumentet, kan man åtminstone visa att den utlovade sekretessen är bristfällig. Ingen skattesmitare ska känna sig ­säker.

–Liechtenstein är bränt när det gäller sekretess, konstaterar Rüdiger Ackermann som är advokat i Singapore och i en intervju med tyska Frankfurter Allgemeine Zeitung ­säger att Singapore kommer att ta över.