Det känns nästan lika avlägset som Tage Erlanders 60-tal. Ändå har det bara gått åtta månader. På det ekonomiska toppmötet i Davos i februari var Fredrik Reinfeldt och Anders Borg lika uppvaktade som två sångare i ett pojkband. Världens ekonomer kissade nästan på sig av iver att skrika ut sin beundran för The Kingdom of Sweden, en nordisk hybrid av Schweiz och Kina med magiska Pippi Långstrump-krafter.
Idag är konfettistämningen som bortblåst. 2012 ser ut att bli ett förlorat år. Även om Sverige ligger bättre till än många andra länder är det inte direkt läge för självbelåtna Power Point-presentationer och efterfest med slipsen i pannan. Men även i våras, när Sveriges ekonomiska stjärna stod som högst, bar vi på en mörk hemlighet: Nästan en fjärdedel av svenska ungdomar under 25 år saknar arbete. Det är en siffra som placerar Sverige i botten bland länderna i EU, enligt Eurostat. Problemet delar Sverige med större delen av västvärlden. Hög arbetslöshet tycks ha blivit ett kroniskt tillstånd, och det gäller inte bara bland unga.
Enligt färska siffror från det ekonomiska samarbetsorganet OECD var det sammanlagda antalet arbetslösa i de 34 medlemsländerna drygt 44 miljoner i mitten av 2011, en ökning med 13 miljoner jämfört med 2007. Det motsvarar en sammanlagd arbetslöshet på 8,2 procent, en marginell förbättring jämfört med efterkrigsrekordet 8,8 procent satt i oktober 2009. Bakom de kalla siffrorna döljer sig en bekymrande verklighet.
Att plöja den senaste rapporten är som att bläddra i en Stephen King-roman. Den genomsnittliga ungdomsarbetslösheten inom OECD är 17 procent. Det betyder 22 miljoner rastlösa kids som varken pluggar eller jobbar. I Spanien saknar var femte person jobb och av dem har 40 procent varit arbetslösa i över ett år. Världens största ekonomi USA har en verklig arbetslöshet på 16 procent om alla som sökt ett jobb det senaste året eller ofrivilligt jobbar deltid räknas med. Bara 58 procent av alla amerikaner i arbetsför ålder har en anställning, den lägsta siffran sedan 1983. Och så vidare.
Varför är detta viktigt? Därför att ett lands ekonomiska hälsotillstånd ytterst vilar på förmågan att förse sina invånare med arbete. Färre jobb är lika med lägre skatteintäkter, sämre statsfinanser, ökade sociala klyftor och risk för politisk splittring. USA må ha skapat fler hedgefondsmiljardärer än någon annan nation det senaste decenniet, men det är knappast något som river ned applåder på ett lunchhak i mellanvästern.
Ockupationen av Wall Street, arabvåren och kravallerna i London har alla en sak gemensamt: Arbetslöshet. Undersökningsföretaget Gallups ordförande Jim Clifton menar i en aktuell bok The coming jobs war att fler arbetstillfällen är en av mänsklighetens absolut viktigaste framtidsfrågor med kraft att lösa de flesta av våra problem. Om världen lyckas trolla fram fler bra jobb väntar fred, välstånd och harmoni, om det misslyckas hotar kaos och revolutioner, upplopp och misär, enligt Jim Clifton.
Det är ingen liten utmaning. Det finns fem miljarder vuxna människor på jorden. Tre miljarder av dessa uppger att de vill ha ett arbete, enligt Gallups undersökningar. Problemet är att det bara finns 1,2 miljarder riktiga heltidsjobb. I runda slängar är alltså 1,8 miljarder människor arbetslösa. Man får hoppas att Arbetsförmedlingen är meddelad.
Politiker är redan smärtsamt medvetna om problemet. Alla räddningspaket efter finanskrisen har lanserats med den fromma förhoppningen om att de till slut ska leda till fler jobb. Hittills har insatserna varit lika effektiva som att värma upp Östersjön med en hårtork.
Varför? Kanske därför att alla åtgärder mest gynnat de som äger företag, inte de som är anställda. Det anser i alla fall Bill Gross, chef för världens största obligationsfond Pimco som förvaltar över 9 000 miljarder kronor. Han pekar på att de senaste decenniernas globalisering och teknologiska utveckling varit förödande för arbetsmarknaderna i västvärlden. Vinstlotten har dragits av kapitalägare. Företagsvinsterna som andel av USA:s bruttnationalinkomst har sedan 1980 klättrat från 8 till 13 procent. Även i Sverige har allt mer av det värde som skapas i näringslivet gått till vinster och mindre till löner.
Under de senaste krisåren har nollräntor och stimulanser gjort att företagsvinsterna stigit men antalet fasta jobb sjunkit. Om inte denna skevhet rättas till blir på sikt alla förlorare, både löntagare och aktieägare, varnar Bill Gross. Människor utan jobb tenderar nämligen att konsumera ganska sparsamt. Denne man, räntemarknadens egen Mr Market i kapitalismens hemland och själv god för 14 miljarder kronor avslutade nyligen en artikel med att citera Karl Marx: proletärer i alla länder förenen eder. Tre år in i finanskrisen är ingenting längre sig likt.
