”Fantastiskt paket”, ”En uppvisning i europeisk beslutskraft”, var några av omdömena. Men efter den knappa vecka som grekerna behövde för att öppna paketet så visade det sig att det var en tom kartong.

Även om det ibland kan vara svårt att avgöra vad som är upp och ner på en skokartong så är innehållet av större betydelse.

Denna tomhet stod klar i måndags när grekiska staten emitterade ett syndikerat lån på 5 miljarder dollar. Grekerna höll visserligen god min. För de lyckades ju låna upp pengarna, vilket var ett måste på kort sikt.

Men de vet att det som är viktigare på lång sikt, räntenivån, hamnade alldeles för högt för att grekerna ska kunna klara av att hantera sina problem på längre sikt.

Räntan på detta lån hamnade på 5,9 procent, vilket innebar en ny rekordnivå på riskpremien i förhållande till motsvarande tyska statsobligationer.

Grekland försökte även emittera ett lån med längre löptid, men det tecknades bara till 40 procent då man satt en prisgräns på sex procent.

Under tisdagen föll priset på de obligationer som Grekland lyckades sälja till en nivå som motsvarar en ränta på 6,3 procent.

Detta är en räntenivå som Grekland inte klarar. I synnerhet inte om hela lånestocken ska belastas med denna ränta. Den grekiska statsskulden är nu uppe i 220 miljarder euro, vilket i dagsläget motsvarar hela landets BNP.

Utländska fordringsägare har finansierat runt 75 procent av denna skuld. Vid dagens räntenivå så skulle Grekland alltså betala motsvarande knappt 5 procent av landets BNP i årliga räntor till utlandet.

Det skulle vara intressant att veta om EU-ledarskapet kan peka på något land som har klarat detta, någonsin. Möjligen skulle ett land med stark tillväxt där lånen har gått till produktiva investeringar i exportsektorn klara detta.

Detta är inte fallet i Grekland. Situationen är i stället den motsatta. Lånen har framför allt gått till att finansiera underskott i statsbudgeten och den grekiska konkurrenskraften har stadigt försvagats av allt för höga löneökningar och låg produktivitetsutveckling.

För att få bukt med det enorma budgetunderskottet behöver landet genomföra kraftiga besparingar, som i sin tur kommer att leda till att ekonomin krymper, vilket medför att den relativa skuldbördan växer även om grekerna mot all sannolikhet lyckas hålla den nominella skulden i schack.

Det europeiska ”räddningspaketet” ger inga som helst lösningar på dessa problem. Det ger ingenting alls utan är tomt.

De enda åtaganden som euroländerna iklätt sig är att låna pengar till Grekland om landet inte lyckas låna upp dessa på marknaden.

Marknaden kommer kanske att ställa upp med fler lån, men kommer att kräva allt större kompensation för den ökade risken. Men euroländerna kommer enligt de tydligt statuerade villkoren att kräva en marknadsmässig riskpremie på sina eventuella lån.

Men det är heller inte säkert att det blir några lån, för alla sexton euroländer måste vara helt eniga om detta.

Hela räddningspaketet framstår som ett mindre lyckat trick för att invagga marknaden i någon slags känsla av att eurokamraterna på något sätt kommer att backa upp Grekland. Det höll inte särskilt bra.

Det enda kryphålet som fortfarande är öppet för Grekland är att ECB fortsätter att godta grekiska statsobligationer som panter för sitt likviditetsstöd för euroländernas banksystem. Men även det är en dans på slak lina, eftersom det gör att de uppenbara och stora riskerna då vandrar in i banksystemet och ECB.

Räkna med att det grekiska dramat kommer att fortsätta och förvärras.

Och bristen på insikt och handling i EU- och eurotoppen gör att sannolikheten för att de grekiska problemen sprider sig till de övriga så kallade PIIGS-länderna fortsätter att växa.

”Finns det någon tillfredsställande väg ut ur dilemmat?”, undrar Financial Times ekonomiska krönikör Martin Wolf. Han svarar själv. ”Inte så vitt jag kan se. Det är verkligen skrämmande.” Tyvärr är det bara att hålla med.

Håller du med Per Lindvall? Diskutera nedan!