Men att beskriva det som en seger är knappast varken riktigt eller rättvist.
Det handlar lika mycket om kapitulation, där integriteten hos de aktörer, och då framför allt ECB, som varit satta att både sätta och bevaka spelreglerna för denna union helt har offrats för att kunna köpa tid och ”sparka skuldburken ett par år nerför gatan”.
Man har gjort det med fromma förhoppningar om att en inte helt lättkokad bearnaisesås av sådana svårblandade ingredienser som kraftiga besparingar och ekonomisk tillväxt ska kunna göra att de växande betalningsåtagandena matchas med en framtida betalningsförmåga som är väsentligt bättre än idag.
Risken finns förstås att denna sås skär sig och att de nya fordringsägarna – ECB och skattebetalarna i framför allt övriga euroländer, men även EU-länder som Sverige – får stå för kalaset.
Att tilltron till euron, liksom även övriga Europavalutor, vacklat efter måndagens korta ”shortcovering” är ett tydligt tecken på detta.
Beskrivningen av marknaden som en vargflock är också lika missvisande. En mer verklighetsrelaterad beskrivning är i stället att likna marknaden vid en gnu- eller fårflock, även om de för någon finansminister tycktes vara klädda i ”ulvakläder”.
De skenande räntorna i förra veckan handlade inte om aggressivitet utan mycket mer om rädsla. Den högst befogade rädslan att de utsatta länderna, från Grekland till Portugal och Spanien inte skulle klara av sina framtida betalningsåtaganden.
Och ju mer räntan ökade ju större risk för statskonkurs.
Ska marknaden kritiseras för något är det knappast för att de försöker fly fältet när de känner lukten av gräsbrand, utan att de lät sig ledas in och förnöjsamt beta på dessa länders skuldfält, som har en lång historia av finansiell missväxt, inställda betalningar och skuldavskrivningar.
Euroländernas, ECB:s och IMF:s jättemobilisering är heller inget som straffar den flock investerare som betat sig övermätta på de ”elyseiska eurodöttrarnas ängder” tvärtom.
Om insatsen gör något så är det att den möjliggör för de banker och livförsäkringsbolag som har allt för stor exponering mot de krisande länderna att komma ur helskinnade.
Och mer än helskinnade för dem som valde att ändå köpa exempelvis grekiska statspapper när golvet började svikta.
Detta är ännu ett exempel på så kallad ”moral hazard”, där storbankerna kan ta på sig risk och vinsterna om det går bra, men blir förlustrisken tillräckligt stor så kliver pappa staten in.
Det hela påminner om Peps Perssons klassiska analys, i Falsk matematik:
”Och noll, noll noll är noll. För hur du än släpper slantarna så rullar de åt samma håll.”
