Klockan är tio på förmiddagen den 27 januari och en märklig scen utspelar sig på Seðla­banki, den isländska centralbanken. Två män med enorma vita skägg kliver in genom de eleganta dörrarna. Vid första anblick ser de ut som två uteliggare, men i själva verket är de personligt inbjudna av centralbankschefen.

Bärare av de vildvuxna skäggen är de två välkända kockarna Úlfar Eysteinsson och Tómas Tómasson. I protest mot den höga styrräntan har de vägrat raka sig sedan maj i fjol. Men eftersom räntan just den här dagen har sänkts till under 10 procent, för första gången på fem år, så har de lovat att raka sig.

Och eftersom islänningar är som de är så har centralbankschefen själv, Már Guðmundsson, erbjudit sig att stå för rakningen.

– Jag bjöd in dem för att förklara räntebildningen och för att understryka att det verk­ligen var hög tid att snygga till sig, säger Már Guðmundsson till SvD.

Så inför kamerablixtarna blev kockarna varsamt rakade av centralbankens inhyrda barberare. Skäggen fick de med sig hem i en påse.

– Jag blev lite förvånad när inbjudan kom. Men det visar att en del makthavare faktiskt har lite humor. Många tar den här krisen på alldeles för stort allvar, säger Úlfar Eysteinsson som nu har skickat tillbaka skägget inglasat i en tavla.

Men trots den skämtsamma protestformen är han genuint less på den isländska räntan som legat skyhögt över Europasnittet i många år. Under de goda åren valde tiotusentals islänningar att istället ta lån i utländska valutor. Det blev ödesdigert när den isländska kronan störtdök och lånekostnaderna rusade.

– I Sverige och Storbritannien ligger räntan på runt noll. Här är den fortfarande nästan 10 procent. Det slår både mot vanliga familjer och mot oss företagare, säger Úlfar Eysteinsson, som äger en fiskrestaurang i Reykjavik.

Den svarta humorn har tagit sig så många uttryck sedan bankkollapsen att den har fått ett eget namn: ”Kreppuhúmor”. Kreppa är det isländska ordet för finanskrisen som betyder ungefär ”sitta i kläm”.

Redan när SvD besökte Reykjavik under den värsta turbulensen i oktober 2008 hade krisskämten börjat florera. Då skojade många om att det var Ryssland, inte USA eller Storbritannien, som var på väg att ställa upp med stödlån.

– Vi kanske kommer att sluta i den ryska ­federationen, skämtade pensionären Borg­thor Kjaernested då.

Sedan dess har oräkneliga ”kreppahistorier” berättats på stadens många barer, i tidningar och på bloggar. Ett populärt skämt som dykt upp i en mängd varianter är:

Vad har isländska banker och nudister gemensamt? Båda deras mest värdefulla tillgångar är frusna!

Den typen av roliga historier är kanske mest populära bland besökande utlänningar. De inhemska skämten är ofta mer subtila och ibland svåra att förstå för den som inte pratar isländska.

Ett huvudtema är dock ofta den förra regeringens passivitet under krisen. Mest av alla hånas den utslängde statsministern Geir Haarde. När Islands första slanglexikon på ­nätet lanserades nyligen fanns ordet ”haardera” med, i betydelsen att ”inte göra ett skvatt”.

Titeln på en ny film om krisen: ”Maybe I Should Have” är också tagen från Geir Haarde. Det var hans svar när BBC frågade varför han inte ringde Storbritanniens premiärminister Gordon Brown som använt terroristlagar för att frysa den krisdrabbade banken Landsbankis tillgångar.

Ofta är det ilska som kanaliseras genom skämten. Just britternas användande av ­terroristlagar har fått islänningarna att koka. På ett välbesökt webbforum finns digitala ­vykort från hundratals vanliga isländska ­familjer som ställer frågan: ”Är det jag som är terroristen, Mr Brown?”

Men vreden riktas också mot de isländska affärsmän som ledde den våldsamma finansexpansionen under 2000-talet. Många är arga på att inte en enda bankhöjdare ännu har ställts till svars, samtidigt som skattebetalarna måste garantera runt 36 miljarder kronor till Storbritannien och Nederländerna på grund av haveriet för internetbanken Icesave.

Den 22-årige designstudenten Bóas Arnarson blev nyligen berömd över hela ön för sina dörrmattor med kända ”finansvikingar” på. För runt 250 kronor kan man nu få torka av fötterna på de en gång så stolta storklipparnas ansikten. Inspirationen fick han från en bar i Reykjavik där samma ansikten finns inklistrade i urinoaren.

– Det är skandal att de här vikingarna har kommit undan, folk är så förbannade. Det här är mitt sätt att protestera, säger Bóas ­Arnarson, som själv förlorade sitt extrajobb i krisen.

Att gränsen mellan skämt och allvar ibland är hårfin visar också de många färgattacker som utförts på ledande näringslivsföreträdares hus och bilar. Bakom färgbombningen står en person som kallar sig Skap ofsi (Skapa vrede) och den röda färgen kallas ”folkets blod”.

I början skrattade många islänningar åt ­attackerna och tyckte att finanshöjdarna fick skylla sig själva. Men när någon hällde frätande syra över smältverkschefen Rannveig Rists bil, som sedan stänkte upp i hennes ansikte, då tyckte många att det hade gått för långt.

I januari greps en 41-årig man misstänkt för attentaten. Han blev enligt Islandsbloggens källor igenkänd utanför förre Kaupthings-vd:n Hreiðar Már Sigurðssons hus när han planerade en ny attack.

– Jag förstår att folk är frustrerade och vill skada bankdirektörerna. Men attackerna gör dem bara till offer. Det är precis så de själva vill framställa sig och den hjälpen ska vi inte ge dem, säger Bóas Arnarson.

Många händelser är svårtolkade. Är det ett skämt eller inte? Som när Eva Hauksdóttir, känd anarkist och ägare till en affär för häxföremål, genomförde en magisk ritual framför regeringsbyggnaden. Med hjälp av en uråldrig besvärjelse kallade hon på alla kadaverätande djurs andar för att samla folk i en attack på Geir Haardes regering.

– Egentligen var det inte menat som ett skämt, jag är så trött på all nepotism och ­girighet. Men visst fanns det humoristiska ­inslag och det är bara bra om folk skrattar, säger hon på telefon från Danmark dit hon nu har flyttat.

Humorn är också ett sätt att fly bort från tristessen i den dagliga debatten. Många islänningar är hjärtligt trötta på alla turer kring Icesave-avtalet som nästa veckas inplanerade folkomröstning handlar om.

Den isländska regeringen har den senaste tiden jobbat stenhårt för att få till stånd ett bättre avtal med holländare och britter, och de isländska medierna är fulla med rapporter om alla teknikaliteter.

– Jag tror inte att krishumorn är speciell för oss islänningar. Det är en normal reaktion i ett sådant här läge. Och vissa aspekter av krisen är så fasansfullt tråkiga att man måste skämta om dem, speciellt Icesave-frågan som tappat alla proportioner, säger sociologiprofessorn Stefán Ólafsson.

Den populära skämttecknaren Halldór Baldursson på tidningen Morgunblaðið håller inte helt med. Han menar att det finns en tradition av svart, nästan morbid, humor på ön som fått nytt bränsle i krisen. Och själv har han fått stoff så det räcker för flera år.

– Förr i världen, när inget hände på Island, tvingades jag skämta om snön, fisket, trafiken, alldagliga saker. Det kanske låter lite ­cyniskt, men brist på idéer är mitt minsta problem nuförtiden, säger han.

En av hans favoritteckningar gjorde han precis innan den akuta bankkrisen bröt ut. En sträng lärarinna pekar på en eurosymbol och frågar sin pressade elev:

– Vad är detta?

– Jag har ingen aning och vill inte veta, ­svarar skolpojken med texten ”Den isländska kronan” på ryggen.

På skylten bredvid står det: ”Med största sannolikhet kommer den isländska kronan att fortsätta falla”. Här finns också en ordlek med det isländska uttrycket för att bli nedskickad en klass i skolan.

På en annan teckning avbildas den förre centralbankschefen Davíð Oddsson som en själmordsbombare med en utlösare i munnen. Andemeningen är att allt den kontroversielle, före detta statsministern sade blev ­politiskt dynamit.

I en oväntad händelseutveckling, som också säger något om hur Island fungerar, så blev den avsatte Davíð Oddsson nyligen ny chefredaktör för just Morgunblaðið. Halldór Baldursson medger att han häpnade över ­beskedet men tycker att det är för känsligt att kommentera. Och allt kan man inte skämta om på Island.

– När jag skojat om att även vanliga islänningar har en del av skulden genom sina stora lån, har jag fått många arga reaktioner. Då har fulla människor ringt sent på natten och skällt ut mig, berättar Halldór Baldursson som dock hoppas att han bidragit till att lätta upp stämningen lite grann.

Men all krishumor är inte intrikat eller svårförståelig. Även de isländska svärorden har fått sig en uppdatering för att bättre kunna uttrycka alltings djävlighet. Många yngre islänningar nöjer sig numera med en engelskinspirerad summering av läget:

– Helvítis fokking fokk!