Röda stugor. Fiskebodar. Ett nät som hänger på tork. Det är morgon och båten närmar sig bryggan. Ön Möja i Stockholms skärgård hade lika gärna kunnat vara en reklamaffisch för Sverige.
Någon timmes seglats därifrån, känd för Gotland runt-starten och partyglada seglare, ligger kontrasten Sandhamn. Om Sandhamn är den kavata, uppstudsiga lillasystern då är Möja den lugnare storebrodern som med skepsis och en gnutta avundsjuka betraktar hennes framfart.
När Sandhamn lockar finansvalpar och festprissar, hittar besökarna lugnet och en kopp kaffe i en berså på Möja.
Ett ungt par med sandaler och ryggsäckar promenerar utmed grusvägen upp till öns gästhem. När Waxholmsfärjan ett par timmar senare lägger till vid bryggan sprids den strida strömmen av folk bland caféer, stugor och klippor. Turisterna har anlänt.
– Om de har. Det märks på soporna.
Kjell Bjurman är möjabo, mångsysslare och ordförande för den nystartade skärgårdssektionen i föreningen Företagarna. Han slår ut med handen och himlar med ögonen för att betona extrajobbet som turisterna medför hans sophämtaruppdrag. Vanligtvis hämtar han sopor på ön en gång i veckan, nu är det tre. Men så hejdar han sig.
– Det är ju roligt förstås. Turisterna är vårt levebröd.
Han smuttar på sitt kaffe och ser ut över vattnet.
Uttalandet är typiskt för möjabornas inställning till turisterna. Många av öns företag drar in intäkterna enbart under sommarmånaderna, och från veckan före midsommar till en bra bit in i augusti är dagarna hektiska. Men trots beroendet vill man inte flirta för mycket. Sandhamns seglarhotell med ett par hundra bäddar och marinan där båtar i flermiljonsklassen hänger i klasar, är avskräckande exempel för en ö där båda krogarna håller stängt över midsommar.
Men under Möjas stillsamma yta bubblar det. På de runt 250 bofasta finns i dag 63 företag som är på väg att samla sina krafter. Samarbetet mellan företagen är bättre än någonsin, slår Kjell Bjurman fast och grannen och kollegan Sune Fogelström nickar bestämt. Det är öns företagarförening och jaktlag som är kittet. För visst vill man åt turismen, men på rätt sätt.
– Vi som är födda här kan bjuda turisterna på en resa och en story, det är vår grej. Vi kan visa upp hembygden, vi vet var det finns havsörn och sälar. Vi berättar det vi upplever, säger Sune Fogelström, ordförande i skärgårdsbornas förening, Siko.
Precis som Kjell Bjurman är han ett levande exempel på hur skärgårdens och Möjas företagande ser ut: en- eller fåmansföretag med en rad olika verksamhetsområden och flera projekt över företagsgränserna. Tillsammans driver familjerna Fogelström och Bjurman öns bastubåt. På sitt håll har Sune Fogelström ett rederi med båtar som chartras ut till turisterna. Kjell Bjurman utför, förutom öns sophämtning, bygg-, frakt-, och entreprenörsjobb och har öns cykeluthyrning. För något annat är turistsommaren för kort.
– Det är så i skärgården. Man måste syssla med lite av varje. Det är inte många som bara jobbar med en sak, säger Kjell Bjurman.
Han rätar till kepsen och reser sig från kaffebordet. Det är dags att köra dagens soprunda.
Det finns hot mot den levande skärgården: en hög medelålder och ett sjunkande arbetskraftsutbud. Huspriserna på öarna i Stockholms skärgård har dubblerats på några år och taxeringsvärdena skjutit i höjden. Unga barnfamiljer har sällan råd att flytta ut, och skärgården riskerar att dräneras på arbetskraft.
Värmdö kommun satsar nu för att lösa befolkningskrisen med hyresbostäder. På Runmarö är bygget redan i gång och även på Nämdö, Svartsö, Sandhamn och Möja finns långtgångna planer. Sandhamn blir det största bygget med runt 30 lägenheter, övriga landar på mellan sex och sju lägenheter.
Länsstyrelsen stöttar i sin tur skärgårdslivet med ett glesbygdsstöd. I fjol startades Möjas Pizzabuss tack vare ett 35-procentigt investeringsbidrag. Men i år ligger fokus på att utveckla de åretruntöppna butikerna. Dessvärre innebär det att stödet som går till småföretagarna nästan uteblir. Av de två miljoner som i år går till Stockholms skärgård är 1,4 miljoner dedikerade till butikerna. Länsstyrelsens Kjell Eriksson känner sig maktlös.
– Det är så mycket enklare för kollegan i Västernorrland som sitter där med 50 miljoner att dela ut i glesbygdsstöd. Det finns ju län som lämnar tillbaka 10–20 miljoner för att de inte kan göra av med det, säger han och suckar i telefonen.
Trots det tycker han att det är riktigt att satsa på butikerna.
– Under 30 år så har vi prioriterat småföretagen i 29. Men det är viktigt att få mat och det är inte så lätt att ta sig till en annan ö för att handla när isen ligger.
Men det viktigaste för öarna är driftiga företagare. Möjas näringsliv har just fått sig en extra skjuts av entreprenören Henri Tengvall. Inte nog med att han är fastlänning och bara har bott på möja ett år, han har dessutom bott stora delar av sitt liv i England och Taiwan. Han säger sig vara accepterad som Möjabo. Men man undrar. Det brukar ta sin tid innan öborna tar någon till sitt hjärta.
Med sin till synes outsinliga energi har Henri Tengvall på ett år hunnit med mer än man misstänker har gjorts på ön det senaste decenniet.
– De säger att jag har för bråttom. Men det är ju lätt att tycka att jag har bråttom på ett ställe där allt har stått stilla i 40 år. När jag bodde i Taiwan fick jag höra att jag var långsam.
Henri Tengvall slänger sig upp på sin fyrhjuling, det vanligaste fordonet på ön, rättar till khakishortsen, och fräser i väg så att gruset sprutar.
Hans stora engagemang har varit att återintroducera fåren på ön, en investering som kan tyckas måttlig men som ska ge ringar på vattnet i form av arbetstillfällen och nya projekt. I år har ett drygt hundratal lamm och tackor skjutsas ut till småöarna i det så kallade Möjareservatet. I en skärgård som är på väg att växa igen ska fåren, som på sikt ska vara över 600, beta upp ytorna och möjliggöra viltjakt och turism. Sorten är gotländska gutefår, där även lammen har små böjda horn.
Han kliar försiktigt ett av dem bakom örat. Hon står helt stilla. Bräker lite när han slutar.
– De här fåren är som de är, de är inte utvecklade för att ge mycket kött eller få många barn. Men de är härdiga.
Så mycket pengar inbringar dock inte lammen. Med 25 kronor kilot för köttet och en slant för skinnet, blir det mest kostnader. I höstas var det taklagsfest för fårens vinterstall, ett projekt i tremiljonersklassen som Henri Tengvall till en knapp tredjedel bekostat med EU-bidrag.
– Någon ekonomi i just det här blir det inte, men det leder till mycket runt omkring.
Henri Tengvalls lamm ska göra tovad hemslöjd trendigt igen, tack vare varumärket Ö-märkt och ett projekt med elever vid konsthögskolan Konstfack i Stockholm.
Men det Henri Tengvall grunnar på just nu är hur Möjas turism ska öka, utan att folk för den skull ska stanna på ön. Varje år kommer cirka 300 000 besökare till Möja, med egna båtar och Waxholmsbåtarna. Mellan 60 000 och 70 000 fritidsbåtar övernattar i Möjareservatet varje år.
– Vi ska hämta in dem till Möja, det är här de ska göra av med pengar. Men det är inte här de ska bo. Vi måste utnyttja hela reservatet.
Visst finns tankarna på att utöka öns turistboende. Men Henri Tengvall betonar vikten av småskalighet – någon jättelik marina och stort konferenshotell inte är att tänka på. Sandhamn blir åter det avskräckande exemplet.
– Det som skulle hända är att Möjas fem små byar skulle dö, och allt skulle samlas vid den där marinan. Det vill vi inte se. Som det är i dag är karaktären i de olika byarna så olika.
Redan dagen efter vårt besök har Henri Tengvall bokat in ett första möte med en arkitekt. För säkerhets skull. Man kan förstå att Möjaborna tycker att tempot är lite väl högt i bland.
Henri Tengvall hoppar upp på fyrhjulingen igen. Halvtolv-färjan har lagt till och det är lunchrusning på Wikströms fiskrestaurang. Ingalill Wikström steker strömming som maken och öns fiskare Rune Wikström fiskat upp. Svetten rinner och stekoset ligger som en dimma. Wikströms är den ena av öns två krogar, men den enda med året-runt-öppet. Men Ingalill Wikström vill inte prata om konkurrens, på Möja handlar det om komplement.
– Även om vår mat är godare, skrattar hon och far i väg med två tallrikar ut i trädgården.
På Möja växer ett anisdoftande ogräs. Som stora ormbunkar breder det ut sig över ön. Det är den spanska körveln, ogräset som gav Möja brännvinet.
Det började när stockholmaren Joakim Kihlberg träffade ö-originalet Jeppe, som egentligen heter Karl Ivar Lindfors, för tio år sedan.
– När jag kom i kontakt med körveln slog det gnistor. Och det är klart att man kopplade samman den med den ädlaste av drycker, brännvinet. Sen är det rena turen att körveln visade sig vara så lämplig, säger Joakim Kihlberg.
Resan till en färdig dryck som serveras på både Café Opera och en rad skärgårdskrogar, har varit lång. 1999 bildade de två körvelbeundrarna företaget Långviks Krydderi och efter år av uppbyggnad och tester stod Möja Taffelbrännvin och Möja Vodka doftande klara 2004.
Men fortfarande går försäljningen trögt. Med en kapacitet på runt 3 000 flaskor taffel årligen och en försäljning på 300 och därtill runt 1 000 flaskor av Möja Vodka, finns mycket kvar att göra. Men enligt Jeppe, som sitter i den lummiga skuggan utanför sin röda stuga en bit upp på ön, finns inte ett dugg kvar att göra.
När vi pratar om Systembolaget blir han så förbannad att spottet skvätter. Han hötter med näven framför sig så att kaffet i den andra skvimpar åt alla håll.
– Systembolaget säger att spritdrickandet minskar. Tacka fan för det! Hur ska jag kunna konkurrera med polackerna och tyskarna? Det är ren lögn att spriten minskar! Ren lögn!
Spottet landar i skägget. Jeppe sätter sig ner i stolen igen och lugnar sig.
– Det är så bra det här brännvinet att det är världens godaste.
