För den spanska ekonomiska sjukan, (liksom även de italienska, grekiska, portugisiska och irländska virala varianterna), är knappast något som ECB:s lågränte- och likviditetskurer botat utan bara bäddat in i ett fuktigt plåster.

Vad som händer och hur det kommer att se ut när detta plåster plockas bort när likviditetspumpar och styrräntan höjs (när exempelvis den tyska och franska ekonomin åter börjar växa och får styrfart) kommer inte att vara vare sig någon rolig eller vacker syn.

För i Spanien har man knappast tagit sig an de finansiella problem som landet med lånade medel bokstavligen byggde upp under det heta decenniet fram till 2007.

Problemen har bara bäddats in av de låga räntorna och de spanska bankernas respektive statens möjligheter att refinansiera sig via ECB. Dessa problem rullas nu framåt, som en växande snöboll.

Wall Street Journal beskrev det spanska problemet i en analys i förra veckan: ”Spaniens problem visar på fallgroparna för Europas gemensamma valuta”.

Många vill nog helst avfärda en sådan analys som traditionellt konservativt amerikanskt gnäll baserat på rädslan att dollarn ska förlora sin ställning som världens ledande valuta.

”Titta bara hur stark euron har stått i den nuvarande krisen” är ju en ganska vanlig uppfattning hos många upplysta européer.

Men momentan styrka behöver inte vara det samma som långsiktig hälsa – det är nog snarare så att eurons nuvarande styrka ytterligare har förstärkt de strukturella problem Spanien och de andra uppräknade länderna brottas med (liksom för den delen även de baltiska staterna som har valt att knyta sina valutor till euron).

Så för att inse att Spanien är mycket illa däran behöver man inte läsa Wall Street Journal. För om USA har haft problem med en överutbyggd och överbelånad bostadssektor så är det ingenting mot Spanien, som sedan 2000 har stått för 30 procent av euroområdets bostadsbyggande.

Men medan den amerikanska bostadsbubblan har imploderat, där priserna i hela landet sedan toppen 2006 har fallit med över 30 procent, och med över 50 procent på de mest överhettade marknaderna i de tidigare spanska kolonierna Florida och California, så har den spanska bubblan bara börjat pysa.

Enligt den officiella spanska statistiken så hade de spanska bostadspriserna fallit med sju procent från toppen vid första kvartalets utgång 2008 till och med första kvartalet 2009.

Men denna statistik är knappast något som tål en hårdare granskning utan mera en produkt för att hålla det spanska banksystemet på benen.

Enligt den oberoende analysfirman Variant Perception så är statistiken helt enkelt en bankprodukt, dels genom att bankerna direkt eller indirekt kontrollerar närmare hälften av de värderingsfirmor som står bakom statistiken och dels genom att statistiken baseras på mäklarnas begärda priser och inte som i USA och i Sverige på de faktiska försäljningspriserna.

De faktiska spanska försäljningspriserna är också svårfångade genom att det, åtminstone tidigare, även varit vanligt att en betydande del av transaktionen finansierats med svarta pengar.

Variant Perception refererar i analysen ”Spanien: hålet i Europas balansräkning” i stället till anekdotiska uppgifter där de faktiska priserna i vissa kustområden har fallit med uppemot 50 procent.

Att de senare uppgifterna inte är orealistiska blir uppenbart om man lyssnar på makroekonomen Edward Hugh som driver Spain Economy Watch.

Hans uppgifter säger att det faktiska utbudet av bostäder i Spanien idag uppgår till tre miljoner, varav mer än hälften utgörs av nyproducerade bostäder eller bostäder under produktion!

Det senare är i absoluta tal större än utbudet av nyproducerade amerikanska bostäder, trots att den spanska befolkningen uppgår till en sjundedel av den amerikanska.

Visst, det är inte bara spanjorer som efterfrågar hus i Spanien. Men enligt Mark Stucklin på Spanish Property Insight är det sannolikt att den utländska efterfrågan faller till 20 000 i år, från 29 000 i fjol.

En liten rännil således. Beaktar man faktorer som att arbetslösheten nu ligger allt närmare 20-procentstrecket och enligt Edward Hugh kan riskera att passera både 25- och 30-procentstrecket till 2011 så står inte en ny bostad så högt upp på spanjorernas att göra-lista.

Lägger man därtill att de tidigare stora invandrargrupperna latinamerikaner och rumäner nu har börja vända hemåt i stor utsträckning så är bostadsöverskottet så stort att det på en normalt fungerande marknad skulle få dramatiska konsekvenser på priserna.

Men det har det inte i det officiella Spanien och det är helt enkelt för att de spanska bankerna och då framför allt de spanska sparkassorna ”Cajas” inte tål detta, liksom att den spanska staten har svårt att bära denna börda.

Då är det bättre att skjuta problemen på framtiden och hoppas att de löser sig eller att landet får hjälp att lösa dem.

Enligt Variant Perception döljer de spanska bankerna sina problem på flera sätt:

• De använder nya generösa redovisningsregler (vilket spanska banker inte är ensamma om)

• De tar inte upp lånen till marknadsvärde (vilket de heller inte är ensamma om).

• De spanska bankerna, likt sina japanska kollegor under 90-talet, fortsätter att låna ut pengar till ”zombie”-företag i bygg- och fasighetssektorm, där de ofta själva har gått in som ägare.

• De ger dessutom ut lån med mycket långa löptider, hög belåningsgrad, låga räntor och med återköpsgarantier vid försäljningen av bostäder som bankerna nu äger direkt och indirekt genom övertagna fastighetsutvecklingsföretag.

Enligt Variant Perception har lånen till spanska fastighetsutvecklare ökat från motsvarande 340 miljarder år 2000 till 3200 miljarder kronor vid utgången av fjolåret.

Den totala lånestocken till spanska fastighetsutvecklare och byggföretag uppgick till motsvarande 4750 miljarder kronor eller 50 procent av Spaniens BNP. Enligt Variant Perceptions bedömning kommer de flesta av dessa lån att surna.

Men de spanska bankerna och den spanska staten skulle inte klara att dölja dessa problem och hålla näsan över vattnet om de inte hade haft tillgång till billig finansiering.

Och det är där ECB-kommer in. Det skulle, liksom i Baltikum, vara stopp för nya externa krediter om inte spanjorerna haft ECB att luta sig mot.

De spanska bankerna har varit mycket flitiga låntagare i ECB:s mycket stora likviditetsprogram och även om euro-staterna inte får låna direkt i ECB så har Spanien, enligt Edward Hugh, kunnat finansiera sitt fortsatt stora bytesbalansunderskott genom ECB.

Detta har skett genom att de spanska bankerna har köpt spanska statsobligationer, vilka kräver mycket liten kapitaltäckning, och pantsatt dessa hos ECB för att kunna låna ännu mer.

Detta är sannolikt också, enligt Edward Hugh, förklaringen till att riskpremien på spanska statsobligationer, relativt de tyska, sjunkit kraftigt från de höga nivåer som noterades vid årsskiftet.

Spaniens, liksom de nämnda europeiska länderna inklusive Baltikum, stora problem är att landets relativa konkurrenskraft har urholkats kraftigt under samma år som landet och dess invånare har byggt upp sina bostads- och skuldberg.

För att återställa konkurrenskraften relativt Tyskland skulle Spanien behöva sänka sina priser och löner med uppemot 30 procent. Eftersom landet inte kan devalvera sin valuta så får spanjorerna ta sig an samma självsvältsexperiment som exempelvis balterna som benämns ”intern devalvering”.

Spanien uppvisar nu också deflation, vilket gör att de nuvarande nominellt mycket låga räntorna inte är så låga realt sett. Om eller när ECB börjar höja sina styrräntor och börjar banta sin mycket svullna balansräkning så lär den spanska infektionen inte gå att dölja.

Om eller kanske när Spanien med flera länder står inför en akut skuldkris kommer också euro- och EU-samarbetet att ställas på sin spets. Vem ska stå för notan? I första ledet står de övriga euro-länderna.

För Sveriges del ska vi nog vara glada att vi har vår skvalpande valuta, för den har trots allt hållit oss på rätt köl både före, under och sannolikt även efter krisen.

Men räkna med att det blir mycket tomt snack, som i den store spanska smörsångaren, gynekologsonen och Real Madrid-målvakten Julio Iglesias fantastiska ”Blah, blah, blah” från 1969.