Den under torsdagen genomförda emissionen på 2,4 miljarder euro är emellertid en liten krusning i jämförelse med den flodvåg som kommer under nästa år då den spanska staten, inklusive regionerna, behöver emittera 200 miljarder euro och därtill ska de spanska bankerna refinansiera 90 miljarder euro.
Riskpremien på de spanska statsobligationerna gentemot de ”riskfria” tyska statsobligationerna har visserligen inte ökat så mycket, i och med att även de tyska stigit under den senaste tiden.
En förklaring till det senare är emellertid att marknaden i allt högre utsträckning har börjat prisa in risken för att Tyskland måste ta på sig bördan av att finansiellt undsätta sina nödställda europartners. Ränteskillnaderna mellan de tioåriga spanska och tyska statsobligationerna ligger på 2,5 procent. Det är således en bit kvar till den ”brytpunkt” på runt 4,5 procent där Grekland och Irland tvingades ansöka om nödhjälp.
Men när premierna väl har börjat stiga så kan det gå snabbt. För i en deflationistisk ekonomi som den spanska så är även dagens räntenivåer i det närmaste outhärdliga. Detta i synnerhet om de spanska bankerna behöver refinansiera sig på dessa nivåer och sedan vältra över dem på sina låntagare. Det svarta hålet, den spanska bostadsmarknaden, blir inte mindre av detta.
Med ett Spanien på väg över kanten i allt högre hastighet så ökar också pressen på ledningen för EU och eurozonen att snabbt komma fram till någon mera trovärdig, robust och därmed smärtsam lösning för hur de skuldtyngda ländernas problem ska lösas.
Spaniens problem är definitivt hela Europas. Landet, inklusive bankerna, har lånat 1000 miljarder euro i utlandet, varav tre fjärdedelar har finansierats av andra euroländer, där Frankrike och franska banker sitter med Svarte Petter då de har 25 procent av dessa obligationer. Det räcker inte med att bara skjuta till ny likviditet, som man gjort till Grekland och Irland. Räkna med en stökig eurojul.
