På en liten sidogata i utkanten av Madrid står José Gomez och tittar upp mot ett par igenbommade fönster. Där inne hoppas han få hjälp med att fylla i de papper som ska ge honom fortsatt uppehållstillstånd.

Det är tjugo år sedan han kom till Spanien från Ecuador. Då präglades hemlandet av oroligheter. I Europa såg han möjlighet till ett bättre liv och efter några år följde hans fru och två barn efter.

– När jag kom hit började jag jobba direkt inom byggsektorn. Då var det lätt att hitta jobb som spanjorerna inte vill ha, de betalade ordentligt och det var ett bra liv. Nu är det annorlunda, säger han.

I fredags kom IMF:s dom. Den spanska ekonomin är mitt i en så kallad ”double dip”-recession som saknar motstycke. Arbetslösheten är oacceptabelt hög, statsskulden snabbt stigande och delar av finanssektorn behöver fortfarande rekapitaliseras.

Under åren före krisen invandrade omkring 600 000 personer till Spanien årligen, nästan nio av tio var i arbetsför ålder. Men efter åratal av konstant ökning har trenden vänt.


• Läs mer: Spanska krisen en giftig cocktail.

Förra året lämnade 86 000 tidigare invandrare Spanien, än fler ville lämna men kunde inte på grund av brist på pengar eller för att de satt fast med hus som är svåra att sälja på den spanska marknaden.

Politikerna har förstärkt trenden enligt Yolanda Villavicencio, ordförande i organisationen Aesco (América-España Solidaridad y Cooperación), genom en rad förändringar som syftar till att underlätta återvändandet till hemlandet för arbetslösa invandrare.

Förändringarna infördes efter krisens början av den tidigare socialdemokratiska regeringen, bland annat kan staten stå för flygbiljetten och den som vill återvända kan få ut hela arbetslöshetsersättningen på ett bräde.

Yolanda Villavicencio säger att det samtidigt har blivit svårare att förnya uppehållstillstånd.

– Folk flyttar och Spanien hjälper dem att flytta. Budskapet som sänds ut är att utländsk arbetskraft som blir över gör bäst i att lämna landet, säger hon.

Arbetslösheten bland invandrare var även före krisens början 2008 högre än för landet i genomsnitt, nu är den omkring 33 procent mot drygt 20 procent för spanjorer födda i Spanien. Även om det finns de som registreras som arbetslösa men som kan hålla sig flytande via arbete inom den informella sektorn så har förutsättningarna förändrats sedan krisen bröt ut för drygt fyra år sedan.

Krisen har gjort att José Gomez från och till varit utan jobb i två år. Ibland får han hoppa in på ett byggprojekt under några veckor, då med en lön som är hälften av vad den var tidigare. Arbetslöshetsersättningen motsvarar omkring 6500 kronor i månaden, lika mycket som lägenheten som familjen hyr kostar med gas och elektricitet inräknat. Hans fru arbetar, när hon hittar jobb, med vård av äldre. Hennes lön utbetalas sporadiskt och är låg.

– Vi kan inte köpa någonting. Barnen kan inte få nya skor. Praktiskt taget har vi inte tillräckligt för att äta oss mätta, säger José Gomez.

Byggsektorn är en av de branscher som tidigare hade störst andel invandrad arbetskraft. Nu är José Gomez långt ifrån ensam om att inte hitta jobb inom sektorn. Det finns fler byggarbetare som är arbetslösa än som har arbete i Spanien. Före krisen växte byggsektorn i rasande fart. 800 000 bostäder byggdes om året. När bubblan inom fastighetssektorn sprack försvann också hundratusentals jobb.

Med färre jobb finns färre möjligheter. Totalt sett är utflyttningen inte häpnadsväckande enligt Josep Oliver Alonso, professor i ekonomi vid Oberoende universitetet i Barcelona (UAB) och medförfattare till rapporten La hora de la integración, utgiven av institutet Cidob.

Men han säger att det finns en grupp som lämnar landet i allt snabbare takt. Sedan krisen började har omkring 300000 unga vuxna lämnat landet – och antalet accelererar snabbt.

De som flyttar är framför allt unga vuxna som antingen föddes i ett annat land än Spanien, eller som har föräldrar eller mor- eller farföräldrar som föddes i ett annat land. Fram till 2020 väntas antalet unga vuxna mellan 16 och 39 år ha minskat med 3 miljoner, från 15 till 12 miljoner invånare.

– Det leder till mycket allvarliga problem, näringslivet kommer behöva den unga arbetskraften. Migrationen måste återvända till Spanien, säger Josep Oliver Alonso.

José Gomez har fortfarande kontakt med släktingar och vänner i Ecuador och är övertygad om att livet skulle ha varit bättre om han aldrig hade lämnat sitt gamla hemland.

– Där lever de bättre och utan stress. De har hus, jobb och behöver inte oroa sig för att sakna mat på bordet, säger han.

Men hans barn har blivit tonåringar och har båda levt majoriteten av sina liv i Spanien. De vill inte flytta, men José Gomez ser inte mycket till val.

– Om du inte jobbar kan du inte leva här, så är det. Vi har inte bestämt något datum än men jag tror att vi kommer att flytta tillbaka. Jag tror att det blir snart.