I fredags presenterade konsultfirman Oliver Wyman sin rapport över kapitalbehovet i det sargade spanska banksystemet. Föga förvånande så landade bedömningen på knappt 60 miljarder euro, brutto. Det var precis i det härad som den initiala bedömningen från i somras gav. Det är klart lägre än de 100 miljarder som Spanien ansökte om till sitt banksystem från den europeiska stödfonden ESM, ett stöd som spanjorerna hoppas ska kunna styra direkt till bankerna och inte via den egna statsbudgeten.
Kapitalbehovet ser därmed ut, nästan som om det vore en tanke, att landa på en politiskt korrekt nivå. Det är klart lägre än vad många hade fruktat, och kanske lägre än vad många fortfarande håller för sannolikt, men eftersom det ”desarmerar” den största osäkerhetsfaktorn i den spanska ekonomin, så borde det kunna bryta det allt nervösare dödläge som har uppstått runt den europeiska centralbanken ECB och dess överstepräst Mario Draghis ”spelvändande” utsaga i månadsskiftet juli/augusti om att ECB skulle ”göra allt som krävs för att bevara euron”.
För tre veckor sedan förtydligades detta i en plan för att köpa de nödställda ländernas obligationer på marknaden, utan någon limit. ECB såg ut att till slut ha tagit på sig rollen som ”lender of last resort” även för medlemsstaterna och inte bara medlemsstaternas banker, som har haft tillgång till ECB:s flödande kranar . Detta skedde visserligen med starkt motstånd från tyska Bundesbank och det krokades på villkor om att de länder som behövde stödköp skulle ansöka om detta hos stödfonden ESM och att de därmed skulle underkasta sig vissa, icke specificerade, krav.
Även om de finansiella marknaderna valde att ta Draghi på orden, där räntan på både spanska och italienska statsobligationer föll rejält efter de båda besked, så har allt fler under de senaste veckorna börjat vackla i tron. Med ord utan handling har tvivlet börjat smyga sig på igen med de sedvanliga räntestegringarna, vilket följer de väl upptrampade spåren från tidigare mer eller mindre lyckade räddningsmanövrer, från vinterns båda LTRO-operationer, till den tragiska grekiska åderlåtningen medelst hasning.
Detta beror inte minst på att det kommit politiskt grus i räddningsmaskineriet. Tyskland har börjat backa, eller gör en annan tolkning av sommarens överenskommelse, om att stödfonden ESM ska kunna stå för rekapitaliseringen av medlemsländernas krisbanker. Tyskarna motsätter sig detta för att det innebär en direkt transferering av kapital och därmed stöd till ett medlemsland, vilket emellertid var hela poängen med upplägget, då man vill bryta den onda spiralen mellan krisande länder och krisande banker.
Det är där som de uppskattade 60 miljarderna i kapitalbehov i de spanska bankerna kommer in. Eller knappt 54 miljarder netto, då konsultfirman av någon anledning bland annat räknar av värdet av kommande förlustavdrag (vilka normalt inte inbegrips i bankernas regelmässiga kapitalbas). Att kapitalbehovet beräknas bli lägre än vad många räknat med gör dels att belastningen på den spanska statsbudgeten blir mindre än vad många befarat med samtidigt som det kanske även gör det möjligt att få med tyskar och andra skeptiska nordeuropéer på att låta ESM ta sig an bankerna.
Har ESM väl svalt betet blir det svårt att backa om behovet skulle visa sig bli större. För det är många som ifrågasätter konsultrapporten. En analytiker på franska BNP Paribas beskrev den som en ”Don Quijotisk värderingsansats”. Det som framstår som märkligt i rapporten är bland annat att kapitalbehovet i flera av bankerna blir mindre i det värsta scenariot än i basantagandet. Ett annat är att de antar att bankernas kapitalbehov minskas genom att de lyckas banta sina balansräkningar kraftigt, utöver de beräknade förlusterna, och skapa en ”excess capital buffer”. Den senare manövern beskriver finansbloggen Zerohedge som ”fudge”, vilken minskar kapitaliseringsbehovet i basantagandet med 22 miljarder euro och i det värsta fallet med hela 73 miljarder euro. Även här är det svårt att följa logiken i att det skulle vara lättare att göra sig av med tillgångar, utan att realisera stora förluster, i ett än värre krisscenario.
Om nu inte logiken var att de skulle landa just mellan 50 och 60 miljarder euro. För mer tål inte Spanien, om de nu ens tål det. Det spanska budgetunderskottet, som skulle minskas kraftig i år till motsvarande 5,3 procent av BNP, ligger högre under årets första halvår än vad de gjorde i fjol då det landade på 8,9 procent. Arbetslösheten är på väg över 25 procent och Katalonien, som är den näst Baskien rikaste regionen i Spanien, vill folkomrösta om självständighet. Eurodriven integration i ett nötskal.
