”Allt är den där förbaskade sopförbränningsanläggningens fel”, suckar Lillian Marazas. Hon sitter nedslagen på en bänk i ett av Harrisburgs köpcentrum och är en av få som orkar och vill prata om den ekonomiska rävsax som staden har hamnat i.

Många som vi möter i Harrisburg viftar i stället bort ämnet som om de inte längre bryr sig, som om de har vant sig vid den ekonomiska knipa som Pennsylvanias huvudstad sitter i. För de luttrade stadsborna är den senaste händelsen bara är en logisk fortsättning på en nedåtgående spiral.

– Det är märkligt att inte fler engagerar sig. Finanspolitiken har varit utom all kontroll under en längre tid och det är en skam att man inte har dragit i svångremmen tidigare, säger Lillian Marazas och får medhåll av sin son Anthony.

– Den här staden brukade tro på att alla drog sitt strå till stacken, att alla fick bära bördan. Jag undrar var den känslan har tagit vägen, säger han bekymrat.

För en månad sedan lämnade fyra politiker i kommunfullmäktige in en ansökan om att försätta Harrisburg i konkurs sedan skulderna skenat till 310 miljoner dollar. Merparten av den summan kommer från just sopförbränningsanläggningen, som trots att den drar in 1 miljon dollar i månaden inte ens lyckas göra tillräcklig vinst för att täcka räntekostnaderna.

I dagsläget har en infekterad strid utbrutit i staden där borgmästaren Linda Thompson går i frontledet för den gruppering som vill upphäva konkursansökan.

I ett uttalande låter hon hälsa till SvD Näringsliv att ”kommunfullmäktiges agerande bryter mot lagen” och att ”staden aldrig kommer att gå i konkurs när ärendet väl har processats färdigt”. Det finns dock de som hävdar motsatsen, däribland Harrisburgs egen advokat Mark Schwartz.

Nu väntar såväl invånarna som politikerna på att Harrisburgs framtid ska utkristalliseras. I slutet av november måste ett beslut fattas om huruvida staden ska försättas i konkurs eller inte. Exakt vad det innebär i just fallet Harrisburg är oklart.

Men i konkursade orter som Central Falls i Rhode Island har det bland annat resulterat i att bibliotekspersonalen tvingats bort till förmån för volontärer och att de lokala skollärarna ersatts av delstatens egna.

– Man kan bara spekulera i konsekvenserna. Men en tänkbar lösning för att dra in pengar är att man säljer alla parkeringsplatser till privata företag. En annan tanke, och som bör ske oavsett vad, är att man säljer sopförbränningsanläggningen. Det har varit en dålig satsning rakt igenom, säger Chris Ramsey, politisk talesperson för den republikanske senatorn Jeffrey Piccola, och kallar senare stadens finansiella situation för skamlig.

Harrisburg är långt ifrån ensamt om att ha allvarliga ekonomiska problem. Förra torsdagen lämnade Jefferson County, som bland annat rymmer staden Birmingham, in sin konkursansökan. Länet i Alabama är tyngt av skulder på över 4 miljarder dollar – främst på grund av en satsning på ett nytt avloppssystem som blivit ett finansiellt fiasko.

– Alla skuldtyngda städer och län är olika, det finns ingen universallösning på problemen. För oss i Harrisburg är det viktigaste att vi får ett beslut om huruvida det blir konkurs eller inte. Därefter får vi lägga fram en plan som vi kan förmedla till invånarna och näringslivet. De har rätt att få veta hur framtiden kommer att se ut, säger Chris Ramsey.

Frågan är dock hur många av invånarna som just bryr sig. Utanför State Capitol Building står ett fåtal anhängare till Occupy Harrisburg och huttrar. Höstens kyla är bitande.

Med staden nära att gå i konkurs kan det tyckas att det egna områdets ekonomi borde vara huvudprioritet för rörelsen. Men snart står det klart att de knappt orkar bry sig.

– Det framstår som en löjlig idé att en stad kan gå i konkurs, säger en man som heter Darryl men inte vill uppge sitt efternamn. Fyra eller fem personer i den här rörelsen har försökt titta på den lokala frågan men vi andra, nästan 100 medlemmar, försöker följa vad Occupy Wall Street gör i New York och ta efter det.

Att en stad lämnar in en ansökan om konkurs (så kallat Chapter 9) innebär inte en automatisk lösning på några problem, inte heller att bättre tider omedelbart står för dörren. Enligt konkursexperten James Spiotto kryllar det av orter som har försatt sig

i konkurs men därefter önskat att de fortsatt kämpa på egen hand. Skälet är att den domare som överser konkursen – i likhet med företagskonkurser – inte har någon tyngre maktposition.

Domarens uppgift är att garantera att det finns en plan på hur skulderna ska betalas av. Han eller hon kan inte kräva att några specifika tillgångar säljs eller kontrollera vilka lån som tas. Politikerna får alltså fortsätta träta om finanserna – om än befriade från det omedelbara hotet att banker eller företag kräver tillbaka sina pengar.

– Det finns inget som säger att det blir bättre av att gå i konkurs – snarare kan det bli motsatsen, att allt förvärras ytterligare, säger en upprörd Chris Ramsey.

Brian Koplinski, en av de politiker som begärde staden i konkurs, menar att valmöjligheterna för Harrisburg är få om ”staden vill fortsätta leva”. Alternativet är att höja skatterna för en befolkning som redan känner av krisen.

Enligt Wall Street Journal lever cirka 29 procent av invånarna under fattigdomsgränsen och att kräva in än mer pengar ”skulle skapa en spökstad.” Dessutom har det talats om att tvinga människor från närliggande orter som arbetar i Harrisburg betala en extra skatt – något som Lillian Marazas i köpcentrumet anser vara en skandalös idé.

– De borde vara glada för att folk vill jobba här – inte straffa dem för det. Vad skickar det för signal till folket häromkring?