Skulderna är bara ett symptom. Egentligen handlar eurokrisen om att Sydeuropa aldrig lyckats hålla jämna steg med konkurrenterna från Nordeuropa. Så länge varje land hade sin egen valuta var det ingen tragik i detta. Skillnaderna i produktivitetsutveckling kunde då regleras med att den tyska D-marken årligen förstärktes någon procent mot de svagare konkurrentländerna.

Med euron förändrades allt det och nu måste Europa välja mellan pest och kolera.

Artikeln om eurokrisens scenarier visar hur arbetskraftskostnaden per tillverkad enhet har förändrats sedan euron infördes. I Tyskland har kostnaden ökat noll procent medan tillverkning i Italien och Spanien nu är ungefär en tredjedel dyrare. Valutakursen för euron balanserar dock mitt emellan dessa båda ytterligheter vilket innebär att tysk export får turbofart av en svag valuta samtidigt som det omvända gäller för Italien och Spanien.

För dem är valutan alltför stark så de är chanslösa i konkurrensen. Och år för år ökar bara gapet mellan hög- och lågpresterare. En liknande dynamik gäller den ränta som ECB sätter. Inflationsbrasor eldas på medan deflationsländer får en hög realränta. Euron leder alltså inte till harmonisering utan gör tvärtom att skevheter och skillnader växer exponentiellt.

Därmed är det helt logiskt att vissa länder hårdtrimmas i grenarna export, innovation och produktivitet medan andra stagnerar och drar på sig ohållbara skulder. Så kan det inte fortsätta. Med den breda penseln kan man istället måla upp två huvudscenarier för framtiden. Dessa scenarier kallar jag ”Euron havererar” respektive ”Bryssel tar makten”.

Det är rubrikmässiga namn som fångar in många variationer. Exempelvis är ”Bryssel” i detta fall ett samlingsnamn för EU, ECB och en rad andra nuvarande och framtida konstellationer med gemensam nämnare att de övertar reell makt från de enskilda medlemsländerna. På kortare sikt finns det en lång rad alternativ till dessa två huvudspår men alla uthålliga lösningar bygger på att EMU väljer väg. Antingen upplösning eller centralisering. Alla mellanlägen är temporära, vilket inte minst de senaste tre årens provisoriska krishantering visar.

De två huvudspåren och hur de påverkar Nord- respektive Sydeuropa beskrivs i artikeln här.

Kan det då inte finnas ett lyckligt slut? Jo, är det många som har betalt för att säga. De menar att ”mera Europa” visst kan lösa alla problem eftersom man samtidigt tänker sig att européerna inom loppet av några få år kan stöpas om till att bli mer lika varandra.

Sydeuropa ska förtyskas i sin syn på arbete och plikt och tyskarna ska förmås anamma mer av den latinska livsstilen där jobb och räkningar får vänta till manãna. Det finns dock noll belägg för att sådana personlighetsförändringar alls kan beordras fram och än mindre på kort tid.

Men banklobbyister och eurokrater gör allt för att underblåsa önsketänkandet eftersom det främjar deras strävan mot en EU-stat. För Bryssel-eliten handlar det om makt och att få frossa ur ständigt större köttgrytor. För bankerna handlar om att rädda livhanken och tjäna hundratals miljarder på kuppen.

Det brukar påstås att EU är ett fredsprojekt. På sätt och vis. Men då tänker jag på Versailles-freden 1919 och inget annat. Alltså en giftig blandning av felaktig grundanalys, cyniskt maktspel och naiv idealism som resulterade i att halva Europa förlorade allt hopp om framtiden.

Om Bryssel-spåret vinner kan Sydeuropa fastna i en rävsax inte alls olik Weimarrepublikens. Det slutade inte bra. I en kommande krönika tänkte jag resonera mer om vart jag tror EMU är på väg – haveri eller centralisering.