Minas Polychronakis, skomakare på Wall Street.
Daniel Kederstedt
– Jag glömde kvittot på skrivbordet. Men kommer du ihåg mina skor? De är svarta.
Finansvalpens ord hänger i luften i någon sekund. Mannen bakom disken tittar försynt tillbaka. Först på ynglingen, sedan på den enorma vägg av gula påsar som fyller väggen till vänster om honom och utgör ett myller av skor som ska hämtas upp under dagen.
– Jag kommer ihåg. Både dig och dina skor. Och att de förra du lämnade in här var bruna. Men jag kan inte ägna 30 minuter åt att leta igenom alla påsar. Kom tillbaka när du har lappen med dig.
Tongången må låta kall och hård, men är snarare den omvända - hjärtlig och inbjudande. Den finansanställda mannen, med en id-bricka runt halsen som förklarar att han arbetar på Deutsche Bank, nickar lätt och försvinner ut igen lika fort som han kom in.
Kvar sitter Minas Polychronakis, ger nytt liv till den cigarett som precis har slocknat och förklarar sin kärlek för sitt arbete.
– Så länge som jag kan andas och röra på mig så kommer jag att vara kvar här. För mig är mitt jobb konst. Och det är något som, när du väl har börjat arbeta med det, letar sig in i din själ, in i ditt blod.
Minas Polychronakis har levererat sina tjänster på de nedre delarna av Manhattan att han har blivit till något av en institution i sig inom finansvärlden.
Första butiken slogs upp 1970, men det var sex år senare som han flyttade in i det som kom att bli hans primära plats - en av bottenvåningarna av det då nybyggda World Trade Center.
Väl där byggde han sig ett namn och ett rykte, tillräckligt starkt för att tilldra sig några av finansvärldens allra mäktigaste män. En ökänd morgon i september 2001 förändrades dock allt.
– Folk glömmer så lätt, säger Minas Polychronakis tyst. Men jag kan inte glömma. Jag var där och fick mitt liv och mitt hem förstört.
Efter att ha nobbat ett erbjudande om att slå upp portarna till en ny butik på Upper West Side satte Minas Polychronakis fart för att bygga upp det han förlorat på Manhattans sydspets. Och det var som att börja om helt från början.
– De första fyra åren var väldigt tuffa. Jag behövde cirka 5 000 dollar om dagen bara för att gå runt, men oftast drog jag inte in mer än 1 000 dollar. Det har blivit bättre, och jag har öppnat upp ytterligare en butik sedan dess, men det är fortfarande en väldigt tuff verksamhet det här.
Minas Polychronakis, som samlade på sig 400 000 dollar i skulder under åren efter attacken, rör sig långsamt och försiktigt, lätt framåtlutade i lokalen.
Till utrymmet - som är fyllt av bilder från dåtidens verksamhet, planscher från hemlandet Grekland samt kartonger och prylar nog för att nästan dölja en gul stege - strömmar människorna till.
Vissa för att få sina skor lagade, andra för att slå sig ner på de upphöjda bänkarna och få sina skor putsade. En hel del också bara för att prata av sig med vad som under åren blivit en god vän.
– Men det gäller att ha kunskap, att kunna sitt hantverk. Först då kommer kunderna att komma tillbaka, säger Minas Polychronakis.
Att han hanterar skor som är värda mycket pengar är inget som den 71-årige skomakaren längre reflekterar över. Snarare finner han en förtjusning i att ta sig an så trasiga skor som möjligt och försöka återställa dem. Strax ligger ett större parti dyra skor på disken och Minas Polychronakis pekar ivrigt.
– Titta här. Det här är vad jag kallar utmaning.
Skorna, som är värda klart mer än vad många ens tjänar på ett helt år, är söndertuggade av en hund. För den grekiske immigranten, som arbetar sex dagar i veckan, är det inget särskilt i sig. Hundbett är vardagsmat. Men han säger också att det finns väldigt mycket information att hämta bara genom att granska de skor som kommer in till butiken.
– Alla har en egen historia och i det här yrket stöter du på alla typer av människor bara genom att titta på deras skor. Det handlar om hurdana de är som personer och vad de jobbar med, allt sådant går att se om man bara tittar tillräckligt noggrant.
Minas Polychronakis tystar tvärt, vill inte tala mer om ämnet. Istället tar han upp en ny cigarett och riktar in sig på den amerikanska ekonomin.
– Skor som de här är vanliga här nere. För många är det inte mycket pengar, men för dig och mig är det faktiskt väldigt mycket pengar. Kvinnan som kom in med de här skorna lever inte i riktigt samma värld, hon känner inte av den här ekonomin som vi har slagits mot så länge nu.
Minas Polychronakis säger att han tycker att USA har blivit annorlunda, mycket hårdare och kallare och mer utmanande för småföretagare som han själv. Problemen är å andra sidan inte helt nya - de går enligt honom längre bak än till finanskrisen 2008.
– Det kommer bara att bli mycket värre innan det blir bättre. Och allt har att göra med terrorattackerna 2001. Det var då ekonomin i det här landet började gå åt fel håll, som kostnaderna skenade och man tog felaktiga beslut som senare slog tillbaka.
Själv blickar Minas Polychronakis dock hellre framåt. Och inte minst mot att inom tre-fyra års tid få slå upp en ny butik på området där tvillingtornen stod. Allt för att, som han själv uttrycker det, få komma hem igen.
– Mitt liv är där, det var där jag hade mina bästa år. När du har spenderat tolv till femton timmar om dygnet på ett och samma ställe så blir det en del av dig, det förändrar dig. Det går inte en dag utan att jag saknar det, utan att jag saknar mitt hem.
