Extremt låga räntor, centralbankernas likviditetsstöd och till och med stödköp av finansiella tillgångar har gjort att det globala finansiella systemet har kunnat hantera de enorma kreditrisker som blev uppenbara i samband med Lehman Brothers kollaps.

Men riskerna har inte försvunnit med detta utan snarare fortsätter att byggas på, med den skillnaden att det nu är stater och länder, där Grekland är främsta Lehmanvarianten, och inte den privata sektorn som står för merparten av riskuppbyggnaden.

För den starkaste underliggande förklaringsfaktorn till den globala finanskrisen, den stora obalansen i handeln med varor och tjänster, har inte ändrats med dessa åtgärder. Visserligen sjönk dessa obalanser kraftig under fjolåret då världshandeln och tillväxten rasade, men med den återhämtning som har skett i världsekonomin sedan dess så har också obalanserna ökat igen och med dem riskuppbyggandet.

Detta innebär att vissa länder, (läs Kina, de oljeexporterande länderna, Tyskland och även lilla Sverige), fortsätter att generera stora överskott och bygga upp fordringar gentemot omvärlden. Andra länder, läs USA, Storbritannien, Spanien, Grekland, de flesta forna öststater med flera, fortsätter å sin sida att finansiera betydande delar av sin privata och statliga konsumtion på kredit från omvärlden. Tyvärr lånar de inte så mycket till investeringar som leder till att den framtida produktions- och konkurrensförmågan förbättras.

Hur hänger de kinesiska, tyska och svenska överskotten ihop med den globala finanskrisen?

Jo, dessa bubblor kan förklaras av den låneexpansion som blivit följden av att allt mer av den globala handeln har skett på kredit. Med detta menas inte normala rörelsekrediter utan att vissa länder under lång tid har ackumulerat stora överskott/fordringar medan andra länder har ackumulerat motsvarande underkott/lån.

Utlåningskedjan från kinesiska, tyska och svenska hushåll och företag till amerikanska, spanska och lettiska hushåll, (inte minst bostadsköpare), och företag har emellertid inte skett direkt, utan har förmedlats genom det finansiella systemet, banker och andra finansinstitut. De risker som denna kreditexpansion givit upphov till har heller inte burits av spararna utan har i de flesta fall stannat i finansinstituten.

Anton Brender och Florence Pisani som är ekonomer på den stora europeiska storbanken Dexia, vilken för övrigt fick räddas genom kapitalinjektioner från den franska, belgiska och luxemburgska staten i direkt anslutning till Lehman Brothers kollaps, illustrerar detta i en färsk analys på Center of Economic Policy Researchs analysportal voxeu.org.

”Den kinesiska privata sektorns sparande investerades, och investeras fortfarande, i lokal valuta, huvudsakligen i kortfristiga och riskfria sparkonton, medan de skulder detta sparande i slutändan har finansierat var och är huvudsakligen långfristigt, fullt av kreditrisk och i västvaluta. Trots denna missmatch, (vad gäller risker), så gjorde det globala finansiella systemet dessa transfereringar möjliga genom att ta på sig de risker som spararna inte ville ta.”

Den kinesiska centralbanken, har spelat och spelar en central roll i denna kreditförmedling genom att låna upp i lokal valuta, från de lokala bankerna, och sedan låna ut detta, huvudsakligen kortfristigt, på den internationella kreditmarknaden.

Den kinesiska centralbanken har visserligen då tagit på sig valutarisken, men det har varit en del i det övergripande målet att förhindra att den egna valutan stiger i värde och därmed försämrar villkoren för landets export.

Kreditriskerna och risken i att inlåningen är kortfristig medan utlåningen är långfristig har mellanhänderna, bankerna, tagit på sig. Lehman Brothers utgjorde ett paradexempel på detta. Upplåningen var mycket kortfristig, där banken dagligen rullade mycket stora volymer på penningmarknaden, medan utlåningen hade långa löptider samt inte minst mycket höga kreditrisker då så kallade ”subprimeobligationer” var en stor del av tillgångsmassan.

När marknaden fick vittring på dessa risker så kunde Lehman inte rulla över sina krediter, samtidigt som de i rollen investmentbank inte hade tillgång till likviditet från den amerikanska centralbanken.

Men även om det globala banksystemet tagit en hel del stora kreditförluster så är det fortfarande blygsamma belopp i förhållande till de kreditrisker som har byggts upp under de senaste tio åren och som fortsätter att byggas upp. Den utestående volymen av amerikanska bostadskrediter har exempelvis, trots mycket stora förluster och nedskrivningar, bara minskat med runt två procent sedan 2007.

Det är i stället centralbankernas åtgärder, extremt låga räntor, likviditetsstöd och direkta stödköp av framför allt obligationer som har hållit det globala finansiella systemet under armarna, och räddat många banker och i Europa även enskilda stater från kollaps. Dessa åtgärder har inte bara hållit liv i nyutlåningen och därmed även styrfarten i ekonomin.

De har framför allt hjälpt det finansiella systemet att bära de massiva riskerna i den utestående stocken av lån. Det gäller inte minst det europeiska banksystemet, även om EU med sommarens stresstest vill försöka få omvärlden att tro annat, bland annat genom att sätta risken för att ett enskilt land eller dess kreditinstitut ska ställa in betalningarna till noll. Riskerna i exempelvis den huvudsakligen kortfristigt finansierade spanska bostadskreditstocken beaktades inte alls.

En del av kreditriskerna har emellertid vandrat från det finansiella systemet till enskilda stater, dels genom att de står som garanter för sina banksystem och dels genom att de tagit över rollen som nettolåntagare från den privata sektorn. Tydligast är detta för Islands och Irlands del, vilka har fått ta på sig kreditriskerna och förlusterna i sina havererade banker.

För andra länder, som USA och Spanien, har staterna själva tagit på sig rollen som nettolåntagare på den internationella kreditmarkanden samtidigt som de försöker hålla sina vacklande finansiella system under armarna. Men att låna ut till USA och Spanien är knappast riskfritt.

Och så länge obalanserna i världsekonomin kvarstår så fortsätter också kreditriskerna att växa. Centralbankernas extremt låga räntor, likviditetsstöd till banker och andra ”kvantitativa lättnader” har bara skapat en skör balans i systemet, men att säga att världsekonomin tagit sig ur de problem som lade grunden till Lehman Brothers kollaps är inte sanningsenligt.

För visst gör det ont när bubblor brista. Varför skulle annars centralbankerna ständigt dröja med att höja räntor och dra tillbaka sina stöd?