-
Protester mot en av de senaste i raden av politiska skandaler där de styrande i regionen Lazio festat på skattebetalarnas bekostnad med lättklädda kvinnor och män klädda i kostym och grismask.
Foto: AP
-
Angelino Alfano är en av favoriterna för PdL i valet efter det blivit klart att Berlusconi inte kommer att ställa upp.
Foto: AP
-
Komikern Beppe Grillo utmanar från vänster med sitt nybildade parti som enligt den senaste mätningen är det tredje största partiet.
Foto: AP
-
Teknokraten Mario Monti ställer inte upp i valet.
Foto: AP
-
Många tuffa år väntar men Italiens ekonomi är på väg åt rätt håll enligt premiärminister Mario Monti. Utgången i det kommande valet är oviss och kan få reformpolitiken att stanna av.
Foto: AP
Internationella placerare som för bara några månader sedan flydde hals över huvud från italienska statspapper har gjort en helomvändning. Bland dem Bill Gross som förvaltar världens största räntefond, Total Return Fund från Pimco, och som nu bygger ut sina positioner.
För Mario Monti är det ett länge efterlängtat förtroendebevis.
– Italien utgör inte längre någon risk för euron, försäkrar nu den 69-årige ekonomiprofessorn och förre EU-kommissionären som i slutet av förra året tog över från Silvio Berlusconi när krisen var som värst och ett raglande Italien hade förlorat marknadernas förtroende.
Sedan dess har den icke folkvalde Mario Monti fått parlamentet att rösta för reformer som ingen hade vågat drömma om sedan Italiens etablerade partier gick under i 1990-talets korruptionshärvor och mediemogulen och miljardären Silvio Berlusconi trädde in på den politiska scenen.
Det som följde 90-talskrisen var en plågsamt utdragen period av skandaler, politiskt schackrande och svågerpolitik som blåste upp byråkratin och lamslog ekonomin. Regeringar kom och gick. Sammanlagt 10 på mindre än 20 år. Produktiviteten i industrin sjönk, den internationella konkurrenskraften urholkades och ekonomin växlade ner till snigelfart.
Vägen ut ur eländet inleddes med Berlusconis reträtt och Montis spar- och reformpolitik: en blandning av åtstramningar och försök att slå sönder ett system av privilegier, skyddade sektorer och arbetsmarknadslagar som gynnar de sysselsatta på bekostnad av de arbetssökande.
– Han har visat italienarna att man kan ändra sig. Och han har bemästrat problemen när Italien befann sig i ett dramatiskt ögonblick, lovordar Ferrarichefen Luca Cordero di Montezemolo i en intervju med Corriere della Sera.
Problemet är att Mario Monti inte ställer upp i det kommande valet. Ett beslut som har fått företagsledare, ekonomer och många väljare att sucka av förtvivlan. Vad ska komma efter Monti?
Silvio Berlusconi dömdes i fredags till fängelse och är nu definitivt ute ur leken som toppkandidat för det egna partiet Frihetens folk (PdL), även om han har överklagat domen. Det öppnar för nya borgerliga allianser. Samtidigt rasar i kulisserna en maktkamp om ledarposten.
Samma sak gäller för vänsterpartierna som har gått samman i en valallians. Som självklar kandidat till posten som premiärminister betraktades länge Demokratiska partiets ledare Pierluigi Bersani. Men denne utmanas nu av Matteo Renzi, den bara 37-årige borgmästaren från Florens som går fram som en virvelvind och lovar att rensa ut det gamla gardet av politiker.
Näringslivets skräckscenario är att komikern och provokatören Beppo Grillo med protestpartiet Movimento 5 Stelle (Fem stjärnor-rörelsen) får inflytande över valet om vem som ska efterträda Mario Monti. Med nästan 17 procent i senaste opinionsmätningar är partiet i dag praktiskt taget lika starkt som Berlusconis PdL, medan Demokratiska partiet, PD, leder stort i mätningarna med 28 procent. Men det kan knappast räkna med en majoritet för vänstern.
Det som göder proteströrelserna – och ger arga unga politiker som Matteo Renzi från Florens luft under vingarna – är skandalerna och korruptionshärvorna som uppdagas på löpande band. I medierna rapporteras nu utförligt om politikernas vilda fester med ostron, champagne och prostituerade. Om mutade regionalpolitiker och lyxiga semesterresor betalda med skattemedel. Detta samtidigt som svångremmen dras åt i sjukvården och låginkomsttagare klagar över stigande skatter.
Inte undra på att trycket växer på Mario Monti som för många är en symbol för ett annat Italien. Ett Italien som vill tillbaka till toppen. Själv öppnar han försiktigt för en politisk fortsättning. Skulle valet i april sluta utan klar majoritet skulle han möjligen kunna tänka sig att än en gång ta över rodret. Eller – och det är scenariot som de flesta tror är det mest sannolika – ta över den avgörande posten som finansminister i en koalitionsregering.
Även i den bästa av världar är Italiens problem långt ifrån lösta. Ekonomin väntas i år backa med 2,4 procent och nästa år med 0,2 procent, enligt regeringens senaste prognos. Oberoende ekonomer räknar med betydligt sämre siffror, somliga med en nedgång på 2 procent nästa år.
Samtidigt ska en stor del av Mario Montis reformer omsättas i praktiken. Knappast ett drömläge för en ny regering som troligen kommer att sakna en stark majoritet i parlamentet. Några av de bejublade reformerna har dessutom blivit mer tandlösa än avsett. Framför allt arbetsmarknadsreformen som skulle luckra upp det rigida anställningsskyddet i företag med fler än 15 anställda, en lag som har lett till att Italien i dag har för många småföretag och att ungdomsarbetslösheten har blivit en av de mest explosiva sociala frågorna.
Oavsett vem som vinner valet i april kan Italien knappast tillåta sig att vila på lagrarna. Förtroendekrisen riskerar i annat fall att vara tillbaka lika snabbt som den försvann, inklusive räntor som slår i taket och spekulationer om stöd från stabiliseringsmekanismen ESM.
