Viviane Reding är inte bara känd för sin hårda förhandlingstaktik, hon är också uppfriskande rakt på sak. Om de flesta andra kommissionärer är skolade i ungdomspolitikens trista möteslokaler eller i dammiga akademiska lärosäten som förmedlar konsten att säga så lite av substans som möjligt på så lång tid som möjligt, så är luxemburgskanen före detta journalist som vet att snacka så folk förstår.

Förra året bad hon europeiska företag att frivilligt snygga till könsfördelningen i sina styrelserum. När uppslutningen blev minimal beslutade hon att ta till kvotering. I oktober ska hon presentera sitt lagförslag.

Men djärvare än att skälla på företag är det att skälla på rege- ringar. För två år sedan rev Reding upp himmel och jord över Frankrikes till synes summariska utvisningar av romer, och drog paralleller till deporteringen av judar under andra världskriget.

Man kunde höra dunsen av alla tappade hakor i EU-politiken – för att inte tala om dåvarande franske presidenten Nicolas Sarkozys vrål då han på ett topp- möte rök ihop med EU-kommissionens ordförande José Manuel Barroso om luxemburgskans kommentarer. Vredesutbrottet kunde enligt diplomater på samma våningsplan höras långt ut i korridoren.

Reding blev i samma veva kanske den första av EU:s 27 kommissionärer som småfolket ute i stugorna känner till, och som tillägnats facebookgrupper med namn som ”Viviane for President”.

Det spekuleras ofta om att Reding är ute efter José Manuel Barrosos jobb. Hon är mycket kvalificerad, just nu inne på sin tredje femårsperiod som EU-kommisionär. Hon talar förutom luxemburgska också flytande tyska, franska, engelska och italienska.

–För mig är jobbet som EU:s justitiekommissionär ett absolut drömjobb, svarade Reding på en direkt fråga i förra veckan om ville bli ordförande.

Hon berömde också Barroso i översvallande ordalag. Men hon sade inte nej.