UBS, Citigroup, Merrill Lynch, Morgan Stanley... Den ena stora och prestigefyllda banken och investmentbanken efter den andra har under hösten och vintern tvingats skriva av kredit­förluster i mångmiljardklassen. I dollar räknat. Och det kommer mera. De närmaste kvartalens delårsrapporter inom bankvärlden blir rena rysarna.

Ingen vet vad slutnotan hamnar på. 400, 500, 600 miljarder dollar? Pro­gnoserna har successivt skrivits upp ju längre tid som gått. Men framför allt: Ingen vet var nästa och nästnästa stora kreditsmäll dyker upp.

Det har slagit hårdknut på hela det globala finanssystemet. Alla vaktar misstänksamt på alla. Bankerna i finanscentra som New York och London City har stramat åt kreditgivningen och håller i pengarna – dels för att stärka likviditeten som ett skydd mot eventuella egna förluster, dels för att de inte vet vilka tänkbara låntagare som sitter på ”kreditsmällarnas nya Svarte pettrar”. Motpartsriskerna har ökat markant. Och analytikerna utesluter inte att allt detta kan få något av de tongivande finansföretagen på knä.

Det hela är en illustration till det gamla talesättet ”vad rätt du tänkt fast vad fel det blev”.

Grundtanken bakom den ”värdepapperifiering” som svept över världen de senaste åren är både enkel och ­logisk. Om man ”strimlar” stora risker i många små och, via nykonstruerade värdepapper, säljer dem vidare till placerare som hedge- och pensionsfonder får man ett robustare finansiellt system. Riskerna sprids.

Och teorin höll länge. Världen klarade påfrestningar som 11 septemberattentaten 2001, kriget i Irak och en ­oljeprischock utan att det ­finansiella systemet – och den globala högkonjunkturen–svajade nämnvärt.

I stället slog blixten ner i den amerikanska ekonomins hjärtland: villamarknaden. Och då visade det sig också att den nya värdepapperskarusellen hade sina brister.

När den långa prisuppgången på ­bostäder i USA bröts – och det dessutom visade sig att många hushåll med svag ekonomi lockats/lurats att för­köpa sig med hjälp av så kallade subprimelån – resulterade det i en ­dominoeffekt i finanssystemet som fått återverkningar inte bara i USA utan också i Europa.

Kreditriskerna var inte alls så spridda som man trott. Många banker och investmentbanker har samlat på sig stora portföljer av värdepapper som ställts ut med skakiga amerikanska bolån som bas och som fallit i värde och/eller är omöjliga att prissätta, ­eftersom ingen vill köpa dem. Och det hjälper inte mycket att bankerna försökt hålla dem borta från den egna ­balansräkningen genom att placera papperen i formellt ”fristående” institut. Bankerna har ändå ett moraliskt ansvar för instituten. Och storbankerna Citigroup och HSBC har nyligen bestämt sig för att ta in dem i sina egna böcker.

Krisen har också blottlagt häpnadsväckande luckor i riskhanteringen. I jakten på avkastning har placerare köpt värdepapper som bygger på matematiska modeller och som är så komplicerade att man helt enkelt inte förstått sig på dem. Och investerarna har haft klen hjälp från kreditvärderingsinstituten med risk­analysen.

Där är vi idag. Och bostads- och kreditmarknadskriserna i USA är nu på väg att fälla ännu en dominobricka: Den amerikanska konjunkturen.

Internationella Valutafonden (IMF), OECD och andra globala konjunkturbedömare har under vintern rätt radikalt skrivit ner sina prognoser för den amerikanska tillväxten. BNP ökar bara med 1 procent under 2008, spår exempelvis IMF i sin ­senaste rapport.

Och det är ändå en optimistisk förutsägelse, jämfört med de varningar som den senaste tiden hörts från många amerikanska ekonomer om att vi mycket väl kan få se en recession i USA under 2008.

Det har också fått en del bedömare att putsa av ett gammalt ekonomisk-politiskt ”skräckord”: stagflation.

I och för sig är det få som tror att vi får se en upprepning av den kombination av skyhög inflation och tvåsiffrig ­arbetslöshet som präglade stora delar av 1970- och 1980-talen. Men stigande priser – bland annat på livsmedel – och fallande konjunktur är på väg att skapa ett ekonomiskt korstryck som blir allt mer besvärligt att hantera för centralbankerna i såväl USA som ­Euroland under 2008.

– Det som ligger framför oss är en period av stagflation – svag eller ­ingen tillväxt alls kombinerad med ökande inflation – i de mest utvecklade ekonomierna, säger exempelvis Joachim Fels, global ekonom vid Morgan Stanley i London till Bloomberg.

Det innebär att de ledande centralbankernas svängrum att använda styrräntan som ekonomisk-politiskt ­vapen begränsas.

Eller som förre amerikanske Federal Reservechefen Alan Greenspan formulerade det i en intervju i Wall Street Journal nyligen: ”Dagens penningpolitiska klimat är mycket tuffare än det jag någonsin upplevde.”