– Det ser pyrt ut för en klar majoritet, säger Magnus Hagevi, universitetslektor i statsvetenskap vid Linnéuniversitetet i Kalmar och Växjö, som bland annat forskar om hur olika parlament fungerar och särskilt intresserat sig för brittisk politik.

De flesta opinionsmätningar visar i alla fall att Tory-ledaren David Cameron vann onsdaskvällens avslutande tv-debatt i BBC.

Men när det gäller väljarstödet för de respektive partierna är bilden mer splittrad. Uppstickarpartiet liberaldemokraterna, med Nick Clegg i spetsen, har tidigare ryckt fram som oväntad tvåa, men de senaste opinionsmätningarna pekar på att Labour återtagit den platsen.

Detta trots den fadäs som Labourledaren Gordon Brown gjorde sig skyldig till då han – i tron att mikrofonerna var avstängda – talade illa om en kvinna som han just haft ett samspråk med vid ett möte med väljare.

Att det konservativa partiet Tory, med partiledaren David Cameron, ska få störst väljarstöd tycks vara ganska klart enligt de flesta mätningar.

Liberaldemokraterna har dock sagt att de avser att samverka med Labour om regeringsmakten. Men partiet vill se en Labourregering utan nuvarande premiärministern Gordon Brown, enligt Magnus Hagevi.

Han säger att ju fler mandat som Liberaldemokraterna får i parlamentet desto mer sannolikt blir det att de också kommer att kräva att få ingå i regeringen och att man vill ha egna ministerposter.

– Frågan är dock om politikerna i Storbritannien är mogna för att ingå i en koalition.

Magnus Hagevi säger att det finns risk för att det blir en period av stor politisk osäkerhet i Storbritannien efter valet.

Det finns ingen tradition av kompromisser eller samverkan i brittisk politik. Hela det politiska systemet bygger på att det är ett parti som har hela makten.

Det finns inga utskott i underhuset, inget som liknar det utskottsväsende som finns i parlamenten i Tyskland, Frankrike och de nordiska länderna.

Den som bildar regering och blir premiärminister plockar sina ministrar bland parlamentsledamöterna, och de utvalda sitter därmed både i parlamentet och har en ministerpost eller underministerpost.

Och många britter, liksom folk på finansmarknaden och internationella investerare, ser med skräck tillbaka på det senaste försöket med politiska kompromisser i Storbritannien.

Det var då Storbritannien av omvärlden kallades för Europas sjuke man. Och landet tvingades 1976 ansöka om ekonomiskt stöd från internationella valutafonden IMF, en förnedring som man hittills är ensam om bland EU-länderna.

För att klamra sig kvar i regeringen sökte Labour stöd i underhuset från det skotska nationalistpartiet och liberalerna, partiet som var föregångare till dagens Liberaldemokrater.

– Skillnaden då var att Liberalerna var ett betydligt mindre parti än dagens Liberaldemokrater.

Enligt Magnus Hagevi kan dagens Liberaldemokrater ställa betydligt större krav på politikens utformning efter valet, oavsett om partiet sitter med i regeringen eller inte.

En period där politikerna tvingas till kompromisser betyder osäkerhet och oförutsägbarhet om vilken politik som kommer att föras. Detta är just sådant som aktörerna på finansmarknaden avskyr.

För oavsett vem som får makten efter valet krävs det krafttag för att få ordning på den katastrofala ekonomin i Storbritannien.

Det brittiska budgetunderskottet ligger på 12 procent av BNP och är därmed inte långt ifrån den grekiska nivån. Statsskulden är på 70 procent av BNP, men bland annat stora pensionsavgångar och ett dåligt fungerande pensionssystem samt ett kostsamt nationellt sjukvårdssystem gör att skulden stiger snabbt.

Det oberoende forskningsinstitutet IFS lade nyligen fram en rapport där man menar att Storbritanniens nya regering måste skära ner de offentliga utgifterna med ungefär 700 miljarder kronor.

Men trots att situationen är akut talar det mesta för att inget radikalt kommer att göras av den nya regeringen. Snarare är det mer sannolikt att politikerna kommer att vara lamslagna.

Alla partier vaktar på varandra, och de som sluter sig samman om en regeringskompromiss för att sanera ekonomin kommer att stämplas som ansvariga för de största nedskärningarna av välfärdssystemet i modern tid.

Det förra försöket med politisk kompromiss i brittisk politik banade väg för Margaret Thatcher och 18 år av Tory-styre.

Enligt Magnus Hagevi kan det politiska styret efter valet den 6 maj bli instabilt och det kan vara så att det inte dröjer länge förrän det blir nyval.