Närmare två år hade passerat av Barack Obamas tid i Vita Huset när den republikanske senatsledaren Mitch McConnell tog till orda i nyhetsmagasinet National Journal. På frågan om vad som var kongressens viktigaste jobb framöver visade han närmast oväntad ärlighet: ”Den enskilt viktigaste saken som vi vill uppnå är att se till att president Barack Obama bara sitter under en period.”

LÄS OCKSÅ Det ”fiskala stupet” – största hotet mot USA

Att sparka ut presidenten var alltså viktigare än att komma till rätta med den skyhöga arbetslösheten, vid tillfället 9,5 procent. Det var också viktigare än att försöka rycka upp den golvade bostadsmarknaden eller tackla USA:s skenande statsskuld.

Om någon inte tog Mitch McConnell på allvar fick samma någon tänka om följande år. Då utbröt en sällsynt strid rörande skuldtaket, alltså maxsumman för hur mycket pengar USA får låna för att finansiera sin statsapparat.

Vanligtvis höjs skuldtaket närmast per automatik. Sommaren 2011 tycktes det stundtals däremot som om det allra viktigaste var att vägra det andra partiet någonting.

Republikanerna, som då hade vunnit representanthuset och fått se hur Tea Party-rörelsen fått fäste, tog tillfället i akt att vägra en höjning såvida man inte skar kraftigt i utgifterna. Demokraterna å andra sidan oroades över att samma nedskärningar skulle slå mot ekonomin och förespråkade skattehöjningar för de allra rikaste.

I grund och botten var utgången trots allt redan given. Skuldtaket var tvunget att höjas för att inte världens största ekonomi skulle behöva ställa in betalningarna. Inte bara skulle det sänka USA:s största ekonomi och få marknaderna ur balans, dessutom skulle det hota den globala tillväxten.

Trots det krävdes det att finansministeriet trixade med bokföringen och gav politikerna möjlighet att strida vidare på övertid för att en lösning skulle kunna nås (se fakta). Överenskommelsen om att höja skuldtaket var däremot bara tillfällig - och den kom med ett hot.

I lösningen fanns ett avsnitt som hotade med kraftiga skattehöjningar och automatiska åtstramningar i de båda partiernas hjärtefrågor såvida man inte innan årsskiftet 2012-2013 skulle kunna enas om hur skuldsättningen ska minska.

Tanken var att det fiskala stupet, som det kallas i USA, skulle sätta press på politikerna att nå en lösning. Någon sådan har vi ännu inte sett, och lär inte heller få se innan president- och kongressvalet är över eftersom kongressen har uppehåll. När vi väl har hämtat in valresultaten återstår bara sju veckor innan det fiskala stupet träder i kraft. Med tanke på fjolårets enorma käbbel i frågan om skuldtaket får det ses som ont om tid.

Finansmarknaderna hålls redan idag på helspänn. Visserligen måste skuldtaket höjas på nytt det också (troligtvis strax efter årsskiftet) men nervositeten handlar just om det fiskala stupet. Insatserna är skyhöga.

I dagsläget tävlar finanshusen på Wall Street om att få gehör för sina spådomar om exakt hur illa situationen kan utvecklas om kongressen misslyckas: Det surras om börsras på 20 procent och ett oljepris som faller med åtminstone 20 dollar. Det skrivs långa utläggningar om att ekonomin kommer sakta in kraftigt då man ska hämta in 600 miljarder dollar via nya skatter och utgiftsminskningar, däribland inom försvaret, under det första halvåret. Och det talas inte minst om att USA allra senast under 2013 års fjärde kvartal på nytt kommer att ha ramlat in i en ny recession och att den globala ekonomin mycket väl kan dras med i fallet.

Det allra troligaste är däremot att kongressens politiker faktiskt når en lösning. Men också att den precis som tidigare kommer att vara tillfällig.

Att statsskulderna måste tacklas är självklart, utvecklingen är inte hållbar. Men att bara skjuta ärendet framför sig är inte heller särskilt lyckat (om än bättre än att inte höja skuldtaket alls).

Inte bara för att finansmarknaderna avskyr osäkerhet - och här finns det gott om sådan - utan dessutom för att det kommer att slå mot USA:s tillväxt. Så länge frågan inte undanröjs på längre sikt kommer den att få såväl näringslivets aktörer som invånarna vars jobb är i fara att anamma en försiktig hållning till framtiden. Det är inte är vad USA, vars bruttonationalprodukt under andra kvartalet ökade med blygsamma 1,3 procent i årstakt, behöver på sin krokiga väg mot återhämtningen.

Populära quiz på nliv.se: