Det är svårt att hitta någonting positivt att säga om George W Bush, annat än att han förefaller vara en glad gamäng. Misslyckandena finns det däremot gott om.

Det gäller exempelvis en närmast total oförmåga att bedöma landets ekonomiska utveckling, och att därmed i tid sätta in åtgärder som skulle ha kunnat mildra den nuvarande krisen.

Det gäller startandet av två mycket kostsamma och katastrofala krig, vilka inte bara underminerat den amerikanska statens ekonomi, utan också trovärdigheten för dess krigsmakt, samt det kanske viktigaste att det skapat ett prejudikat för andra stormakter att ta till rent machiavelliska lösningar på internationella och interna konflikter.

Ett tredje fiasko, om man delar åsikt med ekonomipristagaren Paul Krugman, är politiseringen och den ideologiskt drivna nedmonteringen av den federala administrationen, där Bush tilldelades det opinionsmässiga ”sjunkborgarmärket” för sitt och FEMA:s (Federal Emergency Management Agency) hanterande av effekterna av orkanen Katrina.

FEMA sorterades 2003 in under Department of Homeland Security, vilket bildades som en följd av terrorattackerna den 11 september 2001, och många varnade för att detta skulle underminera FEMA:s roll och möjligheter att snabbt sätta in katastrofhjälp.

Som chef för FEMA tillsatte George Bush partikamraten och advokaten Michael Brown, vars främsta meriter var arbetet inom International Arabian Horse Association och i George Bushs presidentvalskampanj, men utan några större erfarenheter av hanterandet av större kriser. Michael Brown fick sparken 2005.

Den enda stora möjlighet som Barack Obama egentligen har är att han har fått ett stort mandat för att genomföra förändringar. Det är något han kommer att behöva.

Det första han måste göra är att mycket snabbt sjösätta ett stort stimulanspaket. Paul Krugman argumenterar mycket bra och tydligt varför ett statligt stimulanspaket, ren keynesianism, är det i stort sett enda som kan hjälpa ekonomin just nu.

Huvudargumentet är att i ett läge med en styrränta som närmar sig 0 procent samtidigt som priserna faller är monetära åtgärder verkningslösa.

Enligt Krugman och Goldman Sachs-ekonomen Jan Hatzius skulle Federal Reserve idag (enligt ”Taylor's Rule”) behöva sänka räntan till minus 6 procent för att den skulle ge några stimulerande effekter.

Det är naturligtvis omöjligt och innebär en stor risk för att den så kallade ”likviditetsfällan” slår till, där de sjunkande priserna gör att hushåll och företag skjuter på konsumtion och investeringar fram i tiden, såsom skedde under 30-talets depression.

Som ekonomiprofessorn Mark Thoma skriver i sin blogg, Economist View, är tidsfaktorn – momentum – mycket viktigt för att paketet ska få fäste och kunna driva den ekonomiska utvecklingen.

Mark Thoma liknar det hela vid att köra uppför en isig väg. Kan man inte hålla farten är risken stor att man kanar ner igen och hamnar i en än värre position.

Det är också viktigt att stimulanspaktetet ges rätt utformning, där skattesänkningar – om det ska innehålla några sådana – enligt de båda Nobelpristagarkollegorna Paul Krugman och Joseph Stiglitz ska riktas till låginkomsttagare och sådana grupper som lever på marginalen och därmed kan förväntas använda pengarna och inte bara betala av sina skulder.

Infrastruktur, utbildning och andra investeringar är andra områden som behöver prioriteras.

Därtill kommer Obama med all sannolikhet att behöva skjuta till ytterligare resurser till finanssektorn. Även här är det viktigt att han gör det på rätt sätt. Tillskjutande av statligt kapital och tillfälligt statligt ägande av krisande institut är huvudspåret.

Men den ekonomiska krisen är inte bara amerikansk utan ett globalt fenomen. Obama behöver därför använda sitt handlingsutrymme för att få fram internationella lösningar och stärka de internationella institutionerna Världsbanken och Internationella Valutafonden, såväl resurs- som legitimitetsmässigt för att krisen inte ska leda till det hotande 30-talsscenariot.

På den internationella fronten har Obama dessutom att hantera krigen i Irak och Afghanistan. Därtill kommer instabiliteten i länder som Pakistan och kanske framför allt Israel-Palestina-konflikten, där en konstruktiv utveckling av den senare utgör nyckeln till att skapa ”momentum” även på den internationella scenen.